Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i sin helhet. Jag instämmer i varierande grad med vad samtliga talare har sagt tidigare i denna talarstol. Jag tror att vi alla kan vara tämligen överens om att växthuseffekten smälter ismassorna kring Arktis i en oroväckande hastighet. Det vi kommer att ta ställning till är EU-kommissionens förslag till strategiska mål och enskilda åtgärder som medlemsstaterna och institutionerna ska göra för att minska klimatförändringarna i Arktis. Det ska vara första steget mot en gemensam politik i EU vad gäller Arktis. Det är ett bra steg som vi ska vara stolta över, även om många av oss är frustrerade över att det går för sakta. Man kunde också ha varit ännu tydligare vad gäller klimathänsyn inte minst.
Jag och bland andra Anita Brodén har jobbat länge för att Arktis borde bli ett skyddat marinreservat. Vi är glada över att Folkpartiets partistyrelse har sagt inför höstens landsmöte att det kommer att bli partiets officiella politik.
Varför ska man rättsligt skydda Arktis som ett marinreservat? Det handlar förstås om att en kapplöpning har påbörjats i jakten efter den olja och gas som tidigare har varit otillgänglig på grund av isen. De fem omkringliggande arktiska staterna Ryssland, USA, Kanada, Norge och Danmark, via Grönland, har den suveräna rätten att utvinna naturtillgångar på respektive stats kontinentalsockel, vilket bland annat Sinikka Bohlin redogjorde för tidigare. För att få rätten över sin kontinentalsockel måste en stat lämna in dokumentation inom tio år efter att man ratificerat havsrättskonventionen. Det handlar om folkrätt på en tämligen avancerad nivå.
Därför pågår det just nu en intensiv kamp mellan de arktiska staterna där de försöker leda i bevis att deras kontinentalsocklar mot Arktis sträcker sig så långt ut som möjligt. Om oron för ryska gasledningar i Östersjön är berättigad borde Sverige och flera andra länder i ännu högre utsträckning ha anledning att rikta sin uppmärksamhet norrut.
Det finns åtminstone tre goda skäl till varför vi måste skydda Arktis bättre. Det första är att bromsa upp den globala uppvärmningen. Det andra är att förhindra skadliga utsläpp. Det tredje är att skydda utrotningshotade arter och möjliggöra för befolkningen att kunna leva kvar på denna plats.
I de arktiska staternas strävan att säkra rättigheterna över Arktis i form av transportleder, olja, gas och övriga naturresurser får de ett ekonomiskt intresse av att Arktis fortsätter smälta. Vi måste alla ta ett ansvar för att denna logik bryts. Jorden klarar inte av dagens ökade förbränning av fossila bränslen. Utöver olika ekonomiska styrmedel i form av koldioxidbeskattning, utsläppsrätter och trafikavgifter kan det också behövas absoluta förbud som bevarar skyddsvärda miljöer som exempelvis Arktis.
Om naturtillgångarna i Arktis kan bli föremål för utvinning riskerar vi också olyckor i form av oljeutsläpp, vilket kan skada ännu mer eftersom nedbrytningen sker långsammare i kalla miljöer än i varma system. Natur- och djurlivet utanför Alaskas kust lider fortfarande av sviterna efter grundstötningen 1989 av oljetankern Exxon Valdez.
Med stora ansträngningar har Sverige med grannländer lyckats ge Östersjön ett ganska gott skydd. De politiska och framför allt rättsliga förutsättningarna för att lyckas med detsamma när det gäller olje- och gasutvinning i Arktis är dessvärre sämre, även om det troligen är ännu mer angeläget.
Utrotningshotade arter är beroende av sina ekosystem. Det gäller till exempel isbjörnen. Även om isbjörnar är goda simmare är de beroende av havsis för jakt och förflyttning. Dräktiga isbjörnar bygger snöiden där de föder sina ungar. Det vore en stor tragedi om framtidens isbjörnar reducerades i antal och förvisades till djurparker långt från sin naturliga levnadsmiljö.
Ett marinreservat i Arktis kan bli verklighet. Det behövs politisk framsynthet, som jag tror att vi hittar i samtliga partier i Sveriges riksdag, men framför allt påtryckningar från allmänheten. Arktis skulle behöva en miljökamp på samma nivå som vi just nu ser på den globala miljöfronten, inte minst inför Köpenhamnsmötet. Det kommer att behövas samma påtryckningar.
Många har i debatten dragit paralleller till Antarktisfördraget från 1991 då Sverige var en av de pådrivande parterna. Antarktisfördraget är ett miljöprotokoll enligt vilket utvinning av naturtillgångar förbjuds i minst 50 år framåt. Det gör att man bara kan använda Antarktis till fredliga och vetenskapliga ändamål. Det är ett exempel på hur man skulle kunna lösa Arktisfrågan.
Det finns dock en hel del folkrättsliga problem på Arktis som inte finns på Antarktis. Det måste vi också väva in i diskussionen. Ett dilemma som framkom förra året när vi hade denna debatt och som är viktigt och inte ska raljeras över är hur man ska främja den hållbara resursanvändningen för den urbefolkning som finns på Arktis. På Antarktis bor det bara forskare på stationer, men på Arktis har vi en levande urbefolkning som måste kunna leva kvar på det sätt som den har gjort i många många år. Det måste komma in bredare i debatten.
Jag förstår flera aspekter som tas upp i Vänsterpartiets och Miljöpartiets reservation. Det är hedervärt och bra, men man får inte skapa en nidbild av detta utlåtande. Även om det är otillräckligt är det ett första steg mot en gemensam EU-politik som lyfter klimatfrågorna på denna del av jorden. Det, om något, är viktigt.