Fru talman! Eva Olofsson och jag är ju överens i den ena delen, när det gäller surrogatmoderskapsfrågan. Jag välkomnar det.
När det gäller assisterad befruktning, insemination för ensamstående, har vi olika mening. Jag har full respekt, precis som du Eva, för längtan efter barn. Jag har också mött dem som är jämnåriga med mig som har längtan, jag har mött ungdomar som har längtan, jag har mött dem som funderar på om det är så att de kommer att kunna få barn. Jag förstår denna längtan och den ska vi ha respekt för.
Vi som beslutsfattare har inte i första hand att ta hänsyn till och forma våra beslut utifrån de vuxnas önskemål utan det ska ske utifrån barnperspektivet. Barns rättigheter till sina föräldrar går före vuxnas rättigheter till sina barn. Det är det som barnkonventionen slår fast.
Eva Olofsson talar för det mesta om att vi ska implementera barnkonventionen i svensk lag. Artikel 7 talar tydligt om att barn ska känna till sitt ursprung och om möjligt vårdas av båda sina föräldrar. Vill du göra undantag i barnkonventionen för att det ska passa dina syften, eller är du beredd att helt följa barnkonventionen och erkänna att det behövs kännedom och kunskap om vem som är pappa? Det gäller inte bara när man fyller 18 år utan när man är nyfödd, 1 år, 5, 10 eller 15 år. Pappan betyder något under hela uppväxttiden. Det är därför som vi talar om att dela ansvaret.
Hur stämmer ditt resonemang om att vi vill se fler pappor? Är du inte orolig över att opinionsbildningen för pappornas delansvar i barns utveckling reduceras med det förslag som du är på väg att rösta igenom?