Fru talman! När det gäller surrogatmoderskap har inte Anders och jag någon anledning att debattera, däremot när det gäller ensamstående kvinnors rätt till insemination. Jag känner själv till personer, jag vet inte om Anders har bekanta eller vänner som när de har kommit upp i 35-årsåldern har upptäckt att de inte har hittat någon att leva med men att de önskar barn. Man har sett till att man har fått barn genom att åka till Danmark eller att inte använda preventivmedel när man har varit ute och träffat någon som kunde bli pappa. Det här är barn som har haft och som kommer att ha en väldigt bra uppväxt.
Jag läste nyligen om en annan kvinna som faktiskt först skaffade sig barnet, sedan hittade hon mannen som kommer att vara pappan i det här barnets liv.
Vi kan lika väl se familjer med två föräldrar där det sker en skilsmässa och där barnet kommer att få växa upp med en ensamstående förälder. Att koppla ihop det här med den traditionella kärnfamiljen - mamma, pappa, barn - hela tiden och betona att det är det som är den gällande normen tycker jag är en väldigt konservativ syn på hur barnet växer upp.
När det gäller könsidentitet är det viktigt att också ha män i sitt liv. Det är många av de här barnen som har en bror till mamman, en god vän, en morfar eller en farfar som betyder väldigt mycket för dem. Det är inte så att man lever i en värld av enbart kvinnor.
Jag tycker i stället att vi ska ha en politik som ser till att man kan vara ensamstående förälder oberoende av på vilket sätt man blir det. Då handlar det i dag om som sådana saker som att höja underhållsstödet för dem som har det dåligt ställt, barnomsorg på obekväm tid, att vi faktiskt planerar för ett samhälle där det går att vara ensamstående.
Delad föräldraförsäkring, vore det något för KD kanske?