Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag när det gäller ensamstående kvinnors rätt till insemination. Dessutom vill jag yrka bifall till reservation 2 om surrogatmoderskap.
Jag tycker att detta är en viktig och ovanlig debatt. Den är ovanlig därför att tre av regeringspartierna väljer att köra över det minsta partiet, KD, i två för dem viktiga frågor som ligger under Göran Hägglunds socialdepartement. Den är viktigt därför att den berör synen på kvinnor, kvinnors kroppar och kvinnors möjligheter att få barn. Vänsterpartiet har i flera år drivit kravet på ensamstående kvinnors rätt till insemination. Det har funnits en majoritet i riksdagen för detta, men KD har blockerat frågan, och nu gör Sverigedemokraterna dem sällskap.
Förra året sades det att kunskapsunderlaget skulle breddas och frågan analyseras och funderas på. Om inte utskottets majoritet satt ned fötterna och beslutat att det nu är dags att ta ställning för ensamstående kvinnors rätt till insemination hade väl analyserandet fortsatt tills vi hade fått byta regering.
Familjer kan vara av många olika slag. Många barn växer upp i andra familjekonstellationer än den traditionella kärnfamiljen. Det måste speglas både i lagstiftning och i hur vi bygger vårt samhälle. Det viktiga för ett barn är att bli älskat och få växa upp under trygga villkor.
I dag får ensamstående kvinnor adoptera barn, men insemination är inte tillåten. Sverigedemokraterna sade förut att man inte ska spä på att det blir fler barn med ensamstående föräldrar. Jag tycker att det är ett konstigt sätt att se på saken. Ensamstående kvinnor skaffar sig ändå barn i dag. De åker till Finland och Danmark och insemineras. Jag tror att alla vet att det har funnits många andra sätt för många kvinnor att skaffa barn som är betydligt sämre än insemination om man inte väljer dem frivilligt. Man har gjort det på semestern. Barnet har inte vetat vem fadern är, och pappan har inte vetat om att han har blivit pappa. Man har alltså fixat detta på det sätt som har varit möjligt.
Jag tycker att kvinnor som har tänkt igenom sin situation och verkligen övervägt att göra en insemination ska få göra det. Det barnet är planerat och efterlängtat. Både KD och Sverigedemokraterna argumenterar för att papporna är viktiga i barns liv och att fler närvarande pappor behövs. Man talar också om att barn med endast en förälder är mer utsatta.
Jag tycker också att papporna är viktiga och att de behöver vara mer närvarande än i dag, men jag tror att det är för mycket att hoppas på att vi i Vänsterpartiet ska få stöd från KD och Sverigedemokraterna när det gäller en individuellt delad föräldraförsäkring. Det skulle verkligen ge fler närvarande pappor. Barn till ensamstående föräldrar kan vara mer utsatta, men jag tror inte att det kommer att vara genom insemination som fler barn kommer att få leva i en familj med en ensamstående förälder. I de flesta fall tror jag att det kommer att handla om att man har blivit med barn, planerat eller inte, men att pappan till barnet inte är beredd att ställa upp som pappa eller inte är känd. I andra fall kommer det att handla om separationer och skilsmässor där papporna i vissa fall, och om man har delad vårdnad, kommer att vara väldigt närvarande. I andra fall kommer pappan, och det vet vi av erfarenhet, att bli väldigt frånvarande.
Barn till ensamstående mammor försvinner alltså inte för att vi säger nej till insemination för ensamstående kvinnor. Jag tycker att vi i stället ska skapa ett samhälle som gör det möjligt för barn som lever med två eller fler vårdnadshavare och föräldrar eller som växer upp med en ensamstående förälder att ha en bra och trygg uppväxt.
Nu tänker jag gå över till frågan om surrogatmoderskap som jag lade märke till att Sverigedemokraterna totalt hoppade över. Det hade annars varit intressant att se argumentationen för den frågan från Sverigedemokraterna, för jag har inte sett det någonstans.
Jag tänkte börja med att citera Katrine Kielos ledare i Aftonbladet dagen efter att socialutskottet tog sitt beslut: "Feminismen har i decennier slagits för kvinnans rätt till sin egen kropp. Du ska ha sex för att du vill ha sex och bli gravid för din egen skull.
Det är inget du ska göra för att vara en 'god kvinna'. Ingen gåva att skänka bort eller en vara att sälja. Kvinnokroppen är inget redskap för andra utan en fundamental del av vem du är.
Detta är fortfarande en utopi på de flesta håll i världen. Men det är en dröm som det fortfarande är värt att slåss för.
Igår beslutade riksdagens socialutskott om en förutsättningslös utredning om surrogatmödraskap och det är märkligt att det bara är Vänsterpartiet och Kristdemokraterna som sätter sig emot."
Jag instämmer till fullo i detta, för det här är grunden för att Vänsterpartiet som feministiskt parti säger nej till utskottsmajoritetens förslag om det angelägna i att surrogatmoderskapet ses över mer förutsättningslöst i en utredning.
I Sverige har vi i de flesta fall haft en argumentation om att det ska vara ett icke-kommersiellt altruistiskt surrogatmoderskap. En släkting eller en god vän ska få rätt att ställa upp som surrogatmamma, och det är så lagstiftningen bör förändras.
Det finns länder som har ett icke-kommersiellt surrogatmoderskap, så det finns erfarenheter därifrån. England är ett sådant land. Visst förekommer det ändå att kvinnor blir pressade att ställa upp och att kvinnor med dålig ekonomi får pengar under bordet, erbjuds semesterresor de aldrig skulle ha råd med eller får en lägenhet renoverad.
Det är inte alltid så lätt. Man brukar säga att frivilligheten också ligger i att man ska kunna ångra sig om man under graviditeten eller precis när barnet är fött känner att det här är inte ett barn jag kan lämna bort, för det är ändå mitt barn. Men det kan vara väldigt svårt om det är en nära släkting eller vän som redan har börjat inreda barnkammaren och ställt in sig på ett föräldraskap.
Det finns erfarenhet från länder där surrogatmoderskap är tillåtet på kommersiell basis. Det finns bland annat i USA och Indien. Vad händer då i dessa länder? Indien får till exempel redan in 13 ½ miljarder på surrogatmödraindustrin. Var kommer de människorna ifrån som vill ha ett västerländskt barn, alltså från en västerländsk kvinnas ägg som planterats in i en indisk kvinna? Det är inte ett indiskt barn som bor på ett barnhem man söker, utan det är ett barn som ser ut som en själv.
De flesta av dem kommer från USA, som har ett eget kommersiellt surrogatmoderskap, och från England som har ett icke-kommersiellt surrogatmoderskap. Varför? I USA kostar det mycket mer än vad det gör om man beställer och köper ett barn från Indien. I USA finns det också en lagstiftning som ger kvinnor möjlighet att ändra sig, men en indisk kvinna får skriva på ett kontrakt och har ingen möjlighet att ändra sig.
I England är det väldigt få kvinnor som ställer upp och föder barn åt andra utan annan ersättning än förlorad arbetsförtjänst och omkostnader. Därför vänder man sig ändå till Indien för att skaffa barn.
Surrogatmoderskap är kopplat till maktfrågor när det gäller klass, ras, etnicitet, kön och exploatering. Som jag sade förut kan många av dem som köper barn från Indien, där en västerländsk kvinnas ägg har donerats eller sålts och planterats in, inte tänka sig att ta ett indiskt barn. Man vill ha ett västerländskt barn.
Man kan däremot tänka sig att använda en fattig indisk kvinna som en behållare som föder fram det här barnet. Jag läste just i en artikel att 50 procent av kvinnorna i Gujarat, där man har en sådan här industri, är analfabeter. De kan alltså inte själva läsa det kontrakt de ska skriva under.
Barnlöshet är en tragedi för många, men det kan inte vara så att det till varje pris är en mänsklig rättighet att få ett barn. Även i de fall där man inte betalar pengar för barnet handlar det om att ett levande barn avtalas bort och att kvinnans kropp används som behållare.
I debatten har man även jämfört surrogatmoderskap med organ- och äggdonation. Jag ser en väldigt stor skillnad. När en kvinna bär fram ett barn i nio månader och sedan föder det är det något helt annat än att donera ett organ. Man skapar inte den formen av relation till sin njure som man gör till ett barn som man bär och föder fram. Äggdonation handlar inte heller om att vara gravid i nio månader och sedan föda.
Frågan om barnlöshet är viktig, men problemet kan inte lösas genom att man lagstiftningsvägen skapar ytterligare problem. I stället anser jag att vi ska arbeta för fler vårdnadshavare. Det ska kunna finnas tre eller fyra vårdnadshavare. Två homosexuella par ska till exempel kunna vara vårdnadshavare tillsammans, eller en kvinna tillsammans med ett manligt homosexuellt par ska kunna dela vårdnaden.
Jag tycker också att vi måste ha betydligt generösare inseminationsregler. Man måste även försöka skapa attityder som gör det lättare för homosexuella par att adoptera.
När det gäller frågan om surrogatmoderskap väger risken för att kvinnor blir utnyttjade och far illa över för Vänsterpartiet.