Fru talman! Gun Hellsvik har frågat mig vilka åt-
gärder jag är beredd att vidta för att det moderata
förslaget om stödperson för misshandlade kvinnor ska
kunna genomföras.
Kvinnovåldskommissionen redovisade i sitt slut-
betänkande Kvinnofrid (SOU:1995:60) en rad brister
i bl.a. socialtjänstens arbete med kvinnor som utsätts
för brott. Som en följd av det har socialtjänstens an-
svar för att stödja misshandlade kvinnor förtydligats
genom att en ny bestämmelse införts i Socialtjänstla-
gen (8a §). I bestämmelsen anges att socialnämnden
bör verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta
för våld eller andra övergrepp i hemmet får stöd och
hjälp för att förändra sin situation. Avsikten är att
Socialstyrelsen ska ge ut allmänna råd om hur social-
tjänsten bör arbeta med dessa frågor.
Detta är en i en rad åtgärder som har bedömts vara
nödvändiga för att förbättra skyddet för våldsutsatta
kvinnor. Inom ramen för Kvinnofridsreformen pågår
flera aktiviteter som alla syftar till att ytterligare för-
bättra stödet för dessa kvinnor.
Som exempel kan nämnas att det inom Socialsty-
relsen pågår ett utvecklingsarbete för att stödja kom-
petensuppbyggnad och metodutveckling inom social-
tjänsten och hälso- och sjukvården i frågor som rör
mäns våld mot kvinnor. Inom ramen för det utveck-
lingsarbetet har exempelvis ett projekt initierats i
Landskrona kommun som bl.a. syftar till att utbilda
personalen för att man bättre ska kunna bedöma och
tillgodose misshandlade kvinnors behov.
Det är oerhört viktigt att all personal som kommer
i beröring med kvinnor som utsatts för våld bemöter
dem på ett bra sätt och har utvecklade metoder för att
ge hjälp och stöd, ytterst för att förhindra fortsatta
övergrepp. För det krävs kunskap. Därför fortbildas
nu personal inom rättsväsendet, socialtjänsten och
hälso- och sjukvården. Det arbetet leds av Rikspolis-
styrelsen i samråd med Domstolsverket, Riksåklaga-
ren och Socialstyrelsen. Genom arbetet med fortbild-
ning och Socialstyrelsens utvecklingsarbete får per-
sonal kunskaper och bättre metoder för att kunna
identifiera de misshandlade kvinnorna på ett tidigt
stadium, vilket gör det möjligt att ingripa och ge
kvinnan skydd, hjälp och stöd.
Ett bra exempel som jag vill nämna i det här
sammanhanget är det handlingsprogram som nyligen
tagits fram i Kumla kommun. I det finns riktlinjer för
hur tjänstemän inom bl.a. polisen, socialtjänsten och
individ- och familjeomsorgen bör agera när de kom-
mer i kontakt med kvinnor som hotats eller utsatts för
våld. I programmet anges bl.a. vikten av att låta kvin-
nan i lugn och ro få berätta om sin situation utan att
den ifrågasätts, att man tar reda på vad hon är rädd för
just nu och vad hon är rädd ska hända fortsättnings-
vis. Vidare anges att man alltid bör undersöka om
kvinnan tidigare har utsatts för övergrepp och om det
förekommer missbruk hos de inblandade. I de rikt-
linjer som gäller polisens arbete framhålls dessutom
vikten av att man gör en säkerhetskontroll för att t.ex.
undersöka om den misstänkte har tillgång till vapen. I
programmet anges tydligt att det är socialsekreteraren
som ska ta initiativet till fortsatta kontakter med den
våldsutsatta kvinnan, vilket står väl i överensstäm-
melse med den nya bestämmelsen i socialtjänstlagen,
som jag nämnde inledningsvis.
Det omfattande arbete för att förbättra skyddet för
våldsutsatta kvinnor som pågår ska framöver analyse-
ras, eftersom det är viktigt att vi i framtiden satsar på
de riktigt effektiva sätten att hjälpa utsatta kvinnor.
Frågan om stödet till kvinnor som är utsatta för brott
kommer även att behandlas i den proposition som
regeringen avser att under året lägga fram för riksda-
gen med anledning av Brottsofferutredningens betän-
kande.