Herr talman! Den här debatten är väldigt viktig, för vården handlar om det mest grundläggande i välfärden. Det handlar om livskvalitet, och ytterst är det en fråga om liv eller död. Det är alltså extremt viktigt att vi gör allt vi kan på det här området.
När det gäller hur vi ska förbättra vården och komma åt de problem vi har i dag måste man först fråga sig vad som är det grundläggande problemet. Ett grundläggande problem är resurser. Det är såklart lite olika över landet, men jag tror att man generellt kan säga att det behövs mer resurser till sjukvården. Det behövs fler anställda och fler vårdplatser.
Det är dock även ett kompetensproblem, precis som ministern har talat om. Det är brist på personal med rätt kompetens; läkare vet vi alla om, och det gäller även sjuksköterskor - inte minst specialistsjuksköterskor - och undersköterskor. Även detta är delvis en resursfråga. Vi måste nämligen se till att arbetsvillkoren och även lönenivåerna blir tillräckligt bra för att det ska vara attraktivt att jobba i vården. Att man har tillräckligt många arbetskamrater och tillräckligt bra löner handlar också om resurser.
Regeringen har nu valt vägen att tillföra mer resurser. Det tillförs faktiskt mer resurser nu än under tidigare regering. Den kömiljard det talas om har ersatts av en professionsmiljard. Det är alltså inte mindre resurser, men det inriktar sig på det grundproblem som ligger bakom att vi har de köer vi har: att få fram kompetensen.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation
Vi har även ett resurstillskott när det gäller cancervården där vi redan kan se resultat. Inom kvinnosjukvården och förlossningsvården har vi tillfört resurser för att så många kvinnor som möjligt ska kunna genomgå en säker förlossning och självklart för att barnen ska klara sig bra i detta. Det är otroligt grundläggande för sjukvården att dessa saker fungerar, och där har regeringen redan slagit in på en linje som har haft effekt. Självklart ska vi fortsätta på denna linje. Men jag tycker att det är viktigt att poängtera att det här redan har gett effekt inom dessa områden.
Det är såklart önskvärt att alla ska få vård så snabbt som möjligt, men det måste också vara vård efter behov. Ett problem med kömiljarden var att man jämställde någon som hade brutit lilltån med någon vars tillstånd var livshotande. Jag tycker självklart att alla ska få vård så snabbt som möjligt, men om det gäller någon vars tillstånd gradvis förvärras av att personen inte får vård - så att personen till och med riskerar att avlida - måste den få gå före i kön.
Det har varit väldigt svårt för landstingen med de här prioriteringarna. Man riskerar att förlora pengar som behövs till vården, eftersom man tvingas att prioritera dessa snabba fall, som kanske inte är så avgörande. Man kanske kan vänta ytterligare ett par veckor utan att tillståndet förvärras eller att patienten dör av det, vilket inte är fallet i andra situationer.
Jag tycker att det är viktigt att väga in detta i beräkningen av prioriteringarna i vården - vård måste ges efter behov. Jag tror att det finns förståelse för detta. Även om man såklart vill få vård så snabbt som möjligt när man är sjuk har man förståelse för att någon som är allvarligt sjuk - när tillståndet förvärras och patienten till och med riskerar att dö - ska få gå före i kön. Man kan själv hamna i den situationen i framtiden, och då vill man nog själv gå före.
När det gäller ekonomin gör regeringen väldigt mycket, men detta är ytterst en fråga för landstingen - de bestämmer ju landstingsskatten.
Ett stort problem i Skåne är att vi socialdemokrater, tillsammans med Miljöpartiet och Vänstern, vill höja skatten - för det behövs - men att de borgerliga partierna och SD tyvärr håller emot. Där har vi ett av problemen i sammanhanget.