Herr talman! Hans Göran Franck säger att han inte
är tillfredsställd med svaret. Jag hade inte för ett
ögonblick väntat mig att Vänsterpartiet eller Hans
Göran Franck, med den inställning inom
socialdemokratin som han representerar, skulle
vara tillfredsställda eller att jag skulle kunna
tillfredsställa dem.
Hela Hans Göran Francks interpellation andas nej.
Hans Göran Franck säger nej till EU, men han
anvisar inget alternativ. Den här gången går han så
långt att han t.o.m. frågar regeringen vad
alternativet är. Jag svarar på den frågan. Jag har
sagt att ett EES-avtal bör ligga till grund för ett
samarbete. Det är det alternativ som finns. Det är
icke ett tillfredsställande alternativ, men där har vi
något som kommer att träda i kraft den 1 januari
1994 och som framstår som ett alternativ.
Det är symtomatiskt för nej-sidans argumentering
att bara säga vad de tycker illa om och icke med ett
ord säga vad de tycker är bra. De gör inte en
nyanserad bedömning, utan smutskastar bara EU-
alternativet.
Hans Göran Franck talar om ett minskande stöd i
det socialdemokratiska partiet för ett medlemskap.
Jag är den förste att beklaga detta. Det är med ett
visst bekymmer som jag har studerat
opinionsundersökningarna. De visar nämligen att
de partier som har tagit ställning i den här frågan
har fått ett konstant eller ökat stöd för sin
uppfattning. Det parti som inte har tagit ställning
har fått ett fallande stöd. Det kan Hans Göran
Franck, från sina utgångspunkter, möjligen känna
tillfredsställelse över.
Utifrån synpunkten att det finns ett mycket brett
stöd här i riksdagen för ett svenskt medlemskap i
EG/EU och utifrån synpunkten att det var det
socialdemokratiska partiet som under bred politisk
enighet lämnade in ansökan, kan jag inte undgå att
bekymras över att den kampanj, den diskussion och
de ansträngningar som bör göras för att föra fram
den i och för sig besvärliga frågan om EG/EU går
på sparlåga. Det är inte en lätt fråga. Den kräver
mycket information. Den kräver mycket
eftertanke.
Jag tvivlar inte på den socialdemokratiska
partiledningens ärliga vilja i det här avseendet, men
på något sätt förlorar vi tempo. Hans Göran Franck
pekar på det sjunkande stödet i
opinionsundersökningarna. Jag tror att en viktig
anledning till detta är just det bristande
engagemanget i den frågan från ett partis sida.
Sedan säger Hans Göran Franck att jag inte
förnekar att medlemsavgiften blir ca 20 miljarder
kronor, jag tror att Hans Göran Franck sade 22
miljarder kronor. Varför skulle jag göra det? Det är
vad vi beräknar att den är. Siffran bygger på våra
egna beräkningar. Vi räknar med att detta kommer
att vara bruttokostnaden. Mot detta står att vi kan
räkna med återflöden från EU-budgeten som kan
uppskattas till 7--11 miljarder kronor beroende på
utfallet i förhandlingarna och en del andra
omständigheter.
Vi kan räkna med besparingar i form av avvecklade
gränskontroller. Vi kan räkna med besparingar i
form av ökad konkurrens i livsmedelssektorn, för
att nämna vissa statiska effekter.
Hans Göran Franck säger att man inte skall ta
hänsyn till dynamiska effekter. De dynamiska
effekterna är ju en utgångspunkt för vår ansökan
om medlemskap! Medlemskapet gagnar Sverige
bättre. Det underlättar för Sverige att komma ut ur
krisen. Det underlättar för Sverige att åter nå
toppen bland Europas industriländer.
Det är ju de dynamiska effekterna som kommer att
hjälpa oss att klara jobben och välfärden och inte
minst att komma ur det nuvarande
konjunkturläget. De konjunktursvårigheter som
inte bara Sverige och Europa utan hela världen
brottas med utgör ett ytterligare skäl till att vi bör
anta utmaningen att med gemensamma insatser och
ansträngningar försöka föra Sverige, Europa och
världen ut ur den ekonomiska krisen.
Ett förstärkt EU-samarbete är ett medel. Ett
GATT-avtal är ett annat medel. Det finns flera
medel för att komma ur lågkonjunkturen, men vi
kommer inte att klara det på egen hand om vi ställer
oss utanför.