Herr talman! Ulf Dinkelspiel säger i sitt svar att det
inte räcker med EES-avtalet. När vi debatterade
EES-avtalet i samband med att det skulle fattas
beslut första och jag tror också andra gången ställde
vi oss frågan om EES-avtalet kommer att kunna stå
på egna ben. Då svarade Ulf Dinkelspiel ja. I dag
tycker jag att positionerna har förskjutits något.
Självfallet skall man i Europa göra gemensamma
ansträngningar för att häva lågkonjunkturen och
den ekonomiska krisen. Man kan läsa i ett TT-
telegram från i dag att ett skäl till den ekonomiska
pessimismen är att man inom den offentliga
verksamheten inom EU-området har dragit ned på
bygginvesteringarna. Det har man gjort på grund
av de åtstramningar i den offentliga gemensamma
verksamheten som många länder måste göra.
Det är alltså de krav på budgetåtstramningar som
ligger som en hörnsten i EMU-processen som har
lett till krisen. De utgör själva problemet. Skall vi
gå in i åtaganden att föra en ekonomisk politik som
fördjupar krisen? Åtagandena måste i så fall gå ut
på att vi gemensamt arbetar för att ändra den
ekonomiska politiken i Europa. Det måste i första
hand ske genom arbete i de lokala parlamenten för
att förändra regeringarnas politik.
Vi som läser Maastrichtfördraget kan inte komma
till någon annan slutsats än den att Sverige, till följd
av det sätt förhandlingarna lagts upp, är bundet att
delta i EMU-processens tredje steg.
När statssekreteraren i finansdepartementet Carl
B. Hamilton ställs inför detta resonemang säger
han att det är juridik befriad från verklighet. Det
återgavs i Svenska Dagbladet för någon vecka
sedan. Instämmer Ulf Dinkelspiel i Carl B.
Hamiltons syn på Maastrichtfördraget?