Fru talman! Jag ska börja mitt anförande med en liten historisk utvikning för att sedan landa i nutiden och dagens arbetsmiljö.
Vi vet alla att förändringstakten i arbetslivet är hög, liksom i samhället över huvud taget. Inte sällan hör man folk, företrädesvis i den äldre generationen, beklaga sig över utvecklingen som man ibland beskriver som accelererande och snabb. Man brukar också titta tillbaka. Ibland hör man folk säga att det var bättre förr. Men var det egentligen det? Har man inte egentligen i alla tider uttryckt oro över utvecklingen när det gamla, invanda och stabila undermineras av det framväxande, osäkra och nya? Tänk bara på de omvälvande förändringar som följde på industrialiseringen i Sverige runt sekelskiftet 1800/1900-tal eller massproduktionens och masskonsumtionens stora genombrott vid mitten av förra århundradet!
Nu befinner vi oss i en ny fas av snabba och omvälvande förändringar som liksom förr drivs av tekniska genombrott och har mycket stora och omvälvande effekter för samhället. Forskaren brukar tala om de tre industriella revolutionerna, som var och en på sitt sätt revolutionerade vårt sätt att leva och arbeta. Den här gången är det den nya informationstekniken som leder utvecklingen.
Kanske spelar de här stora skiftena också en viss roll för hur vi mår och hur hälsan förändras över tid. En intressant iakttagelse som skulle kunna tyda på att sådana här samband faktiskt finns är observationen att antalet diagnoser av sjukdomstillstånd relaterade till symtom som trötthet, nedstämdhet, depression etcetera ökade kraftfullt under just den period runt sekelskiftet 1800/1900-tal då förändringstrycket ökade och vi ställde om från jordbruks- till industrisamhälle. Kan det vara bara en tillfällighet att diagnoser med motsvarande symtombild ökar snabbt också i dag, sedan mitten av 1980-talet, under den period då vi på nytt är på väg att ställa om samhället, när det gamla ifrågasätts och det nya är framväxande?
Jag vet inte, men man kan ju alltid spekulera. Parallellerna med utvecklingen under tidigare epoker tycker jag i alla fall är väldigt slående, även om medicinen i dag kallar samma sjukdomstillstånd för utbrändhet och utmattningssyndrom. Jag tycker att det verkar som om människor i dag vandrar in i samma vägg som människor gjorde på 1800-talet.
Jag ska inte fördjupa mig i detta, fru talman. Jag tycker dock att det är intressanta historiska iakttagelser som i alla fall pekar på att det är en ganska komplex väv som döljer sig bakom de ökade sjuktalen och de nya sjukdomarna.
Jag kommer så tillbaka till dagens arbetsliv. Hur ser det egentligen ut i dag? Svaret är förstås beroende av vilka jobb och miljöer vi talar om. Skillnaderna är fortfarande betydande mellan olika branscher och yrkeskategorier. Klass- och könsskillnaderna är också påtagliga, vilket speglas i sjukskrivningsstatistiken.
Förändringstakten är som sagt hög i arbetslivet, och det påverkar naturligtvis arbetsmiljöer och arbetsvillkor på olika sätt - i många fall också negativt. Industrin, vården och omsorgen präglas inte generellt av arbetsmiljöer som är långsiktigt hållbara; det är alldeles uppenbart. Jag tror inte att det är utan anledning som Pehr G. Gyllenhammar, om han är bekant för ledamöterna i kammaren, har tagit till orda och uppmanat industrin att skärpa sig. Gyllenhammar tycker sig se en utveckling som han beskriver som en vandring baklänges in i framtiden. 1960-talets och taylorismens arbetslednings- och organisationsprinciper är på väg tillbaka, tycker han, liksom förslitningsskadorna. Och jag tror att han vet vad han talar om.
Men han är ju inte ensam. Vittnesmålen från arbetsplatserna, privata och offentliga, från skyddsombud och fackliga organisationer om arbetsmiljöer som försämrats under senare tid är många. Effektiviseringar och rationaliseringar är vardag på många arbetsplatser. Organisationerna krymper, krav och resurser balanseras inte. Linjen som skiljer magra organisationer från anorektiska blir allt tunnare. Pressen ökar på arbetstagarna, fler löper risk att bli sjuka och utveckla ohälsa.
Men det är inte, fru talman, hela sanningen. Vi har också sett hur ny teknik som introduceras i arbetslivet och nya sätt att organisera arbetet ökar både kunskapsinnehållet i arbetsuppgifterna och arbetstagarnas inflytande över arbetet. På många arbetsplatser går utvecklingen i rätt riktning. Bilden är därför ganska splittrad. Men det står klart, tycker jag, att arbetsmiljöarbetet har tagit rejäla steg tillbaka under loppet av de senaste 10-15 åren. Det problem vi står inför i dag är att det egentligen inte finns några enkla, snabba lösningar för att vända utvecklingen.
Och det krävs en helhetssyn. Jag tror att insatser måste göras i hela kedjan, från det förebyggande arbetet via sjukskrivningsprocessen till rehabiliteringsarbetet. Några steg har vi redan tagit, men på det förebyggande området tycker jag att det mesta återstår att göra. Jag vill peka på framför allt två områden där jag tycker att omtag krävs.
Det är naturligtvis helt oacceptabelt att det fortfarande bara är ungefär 45 % av alla arbetsgivare som säger sig ha implementerat föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete, själva grundbulten i AML. Jag tvekar nästan lite inför nästa frågeställning som är ganska naturlig. Hur många av de här arbetsgivarna tillämpar också föreskriften på avsett sätt? Jag misstänker att den officiella bilden, även om den är dålig, skönmålar verkligheten.
Jag tror att behovet av ekonomiskt kännbara sanktioner mot de arbetsgivare som inte tar sitt ansvar enligt lag bör övervägas på allvar. Jag tror också att det finns behov av nya föreskrifter, relevanta i förhållande till de nya riskfaktorerna på arbetsplatserna, till exempel i organisations- och bemanningsfrågor. En sådan skärpning av AML tror jag skulle ge skyddsombud och fackliga organisationer ökad styrka att driva arbetsmiljöfrågorna med större kraft och effektivitet. Det skulle också ge arbetsgivarna incitament för att öka sitt engagemang och bidra till att lyfta det lokala arbetsmiljöarbetet.
Jag tror att förmågan hos AML att ställa sig i vägen för långtgående effektiviseringar och organisationsförändringar som riskerar att försämra arbetsmiljön behöver öka. Fartblinda arbetsgivare skulle må väl av detta, fru talman.
En del av den här problematiken ligger i en utredning, så jag får väl anledning att återkomma höll jag på att säga. Men det får jag nog inte. Det kommer ju ett val emellan. Men jag hoppas att någon annan får tillfälle att göra det.
En vassare AML tror jag också skulle underlätta företagshälsovårdens medverkan och minska riskerna för eventuella lojalitetskonflikter, som framför allt kan förekomma då det gäller den inbyggda företagshälsovårdens arbetssituation.
Och då kommer jag till nästa fråga som jag vill beröra, nämligen företagshälsovården. Andelen företag som är anslutna till företagshälsovården minskade kraftigt under 90-talet. Det vet vi. I dag har ca 65 % av löntagarna tillgång till företagshälsovård. Nästa fråga som inställer sig är också mycket obehaglig. Hur många av dessa erbjuds bara enkel sjukvård i stället för kvalificerad företagshälsovård? Det vet inte jag, men jag misstänker att det inte är en helt obetydlig andel.
Statsbidragsindragningen och avregleringen av marknaden för företagshälsovårdstjänster under 90-talets första hälft försämrade förutsättningarna drastiskt för en god företagshälsovård, tillgänglig för alla. Det visar alla utredningar. Konsekvenserna har blivit minskad tillgång på kvalitativ, förebyggande företagshälsovård, och skillnaderna har ökat mellan anställda i små och stora företag och mellan företag i glesbygd och i större tätorter. Vi har stora problem på det här området.
Anställda i mansdominerade yrken utnyttjar i högre grad företagshälsovårdens tjänster än anställda i kvinnodominerade yrken. Det är också oacceptabelt, liksom att arbetstagarnas inflytande över företagshälsovården har minskat påtagligt. Allvarligt är det också med förskjutningen från förebyggande hälsovård till enklare medicinska tjänster. Det visar alla utredningar. Det är tråkigt och det är tragiskt, för företagshälsovården har en strategisk roll som expertresurs och stöd i det förebyggande och rehabiliterande arbetet. Företagshälsovårdens närhet till arbetsplatserna och dess kännedom om arbetsförhållandena ger den helt unika möjligheter att bedöma både arbetsförmåga och anpassningsmöjligheter.
Jag tycker också att samarbetsavtal faktiskt borde kunna träffas mellan företagshälsovården och den allmänna hälso- och sjukvården för att effektivisera samhällets totala insatser för att minska sjukfrånvaron. Jag är alltså öppen för att även företagshälsovården ska kunna bedriva viss form av sjukvård.
Till sist, fru talman, kommer jag till grundbulten i allt detta. Jag tror nämligen att förutsättningar för ett bra arbetsmiljöarbete är engagerade parter som samverkar kring frågorna lokalt på arbetsplatserna. Det fanns en tid då det bedrevs ett konstruktivt och framåtsyftande arbete av parterna och med forskare engagerade, med fokus på arbetslivets förnyelse och utveckling. En rad projekt startades som initierade diskussioner kring arbete, arbetsorganisationer och arbetsmiljöer på arbetsplatserna och drev på utvecklingsarbetet. Jättebra! Men det var länge sedan. Under senare tid har frågorna om arbetslivets utveckling och förnyelse och det goda arbetets villkor fört en tynande tillvaro, samtidigt som omvandlingstrycket och förändringstakten i arbetslivet ökat dramatiskt.
Inte konstigt då, tycker jag, om resultatet blivit försämrade arbetsmiljöer och arbetsvillkor. Därmed har man också lämnat fältet fritt för överdrivna eländesbeskrivningar och svartmålningar av dagens arbetsliv. Vem tjänar egentligen på det? Allt är ju inte elände, även om stora problem utan tvekan finns.
Jag tror att vägen fram till ett uthålligt arbetsliv förutsätter att parterna på nytt tar ett gemensamt ansvar för utvecklingen och via legitimitetsskapande processer visar på möjligheterna att förena krav på lönsamhet, effektivitet och produktivitet med utvecklande arbetsuppgifter och goda arbetsmiljöer, kompetensutveckling och arbetstagarinflytande. Detta är ju den riktigt stora utmaningen i dag.
Jag skulle därför efterlysa, fru talman, ett nytt socialt kontrakt, eller kalla det gärna samarbetsavtal, mellan de centrala parterna på arbetsmarknaden, med uppgiften att utveckla en gemensam plattform till stöd för parterna lokalt att öka sina ansträngningar att förbättra arbetsmiljöerna och skapa långsiktigt hållbara arbetsplatser. Jag är, fru talman, medveten om att detta kan synas en aning orealistiskt med tanke på att näringslivets centrala organisationer flytt fältet och numera föredrar att ägna tiden åt att vårda sina intresseståndpunkter i kampanjer i stället för i samtal. Orealistiskt eller ej, jag skulle ändå vilja att regeringen tog ett sådant initiativ och bjöd in parterna till sådana samtal.
Jag står naturligtvis bakom förslagen i betänkandet och reservation nr 2.