Fru talman! För att inte glömma det ska jag börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 9.
Vi vet att ämnet arbetsmiljö omfattar allt från isocyanater till mobbning och egentligen är alldeles för stort för att debattera i en debatt. Utan att på något sätt förringa vikten av gränsvärden, psykosociala insatser, rehabilitering och så vidare som är otroligt viktiga och som påverkar allas vår arbetsmiljö, vill jag ändå använda min tid här i dag till att fokusera på ett enda litet ämne som ofta osynliggörs, och som det med andra ord ofta inte talas om, trots att orsakerna bakom det och effekterna av det kan får oerhört stora effekter på arbetslivet.
I förra årets debatt sade jag att kvinnor på i princip alla områden är underrepresenterade, med ett enda undantag - sjukskrivningar och förtidspensioner. Det gäller tyvärr fortfarande. I dag är siffran när det gäller sjukskrivna kvinnor drygt 150 000 och när det gäller män 87 000. Antalet kvinnor som i dag lever på sjuk- eller aktivitetsersättning, eller förtidspension som det hette tidigare, ökade under 2005 med 36 000 jämfört med drygt 24 000 män. Det är alltså 36 000 kvinnor, och det är ofta unga kvinnor som inte längre har någon möjlighet att delta i ett normalt arbetsliv och som inte har någon möjlighet till det som regeringen brukar deklarera som att alla ska med. Det är som vanligt, med andra ord. I fråga om sjukskrivningar och förtidspensioneringar ligger vi kvinnor i topp. På alla andra listor befinner vi oss i botten.
Fru talman! Jag tror att vi alla är medvetna om att det bakom så gott som varje sjukskrivning finns många olika orsaker. Kvinnor drar det tyngsta lasset hemma och har den stressigaste, mest pressande och mest styrda arbetsmiljön. Man har pressen att ständigt hinna lämna och hämta barn på dagis, fixa tvätt- och strykberg, klara av jobbet, ha någon form av socialt liv och ovanpå allt detta dessutom försöka se lite pigg och käck ut, vilket alltså mal ned kvinnor intill benen.
Ett sätt att klara detta ser vi nu öka i lavinartad takt - en kraftigt ökande alkoholkonsumtion, speciellt bland kvinnor. Man självmedicinerar helt enkelt, som man säger inom sjukvården. När livet känns som att ständigt befinna sig i en tvättmaskin, inställd på 90 grader vittvätt och ofta med ett långt centrifugeringsprogram så söker alltfler av oss konstgjorda pauser, och vissa finner dem i alkoholen.
I dagens Svenska Dagbladet konstateras att alltfler kvinnor ringer till primärvården för att söka hjälp för sitt beroende. Och primärvården bekräftar också att alltfler kvinnor söker hjälp för alkoholrelaterade besvär, alltifrån tydliga fysiska besvär till mer diffusa som oro, ångest, sömnsvårigheter och humörsvängningar - vi känner alla någon som är drabbad om vi inte själva är drabbade.
Försäkringskassan gör bedömningen att den höjda alkoholkonsumtionen kommer att så att säga äta upp alla de ansträngningar som i dag görs för att sänka de höga sjuktalen.
Arbetsmiljöverket konstaterar att alkohol- och drogberoende tyvärr är vanligt i arbetslivet och att det kan innebära allvarliga arbetsmiljörisker både för den beroende och för omgivningen naturligtvis. Man konstaterar också att arbetets organisation och innehåll kan vara en orsak till missbruket.
Vad gör vi då åt detta? Vi verkar ju ha en bred övertygelse om att alkohol inte hör hemma i arbetslivet.
Jo, majoriteten i utskottet konstaterar att Arbetsmiljöverket säger att det kan vara lämpligt att arbetsgivare tar fram ett handlingsprogram för hur olika missbruksproblem ska hanteras och att det där bör ingå en alkohol- och drogpolicy. Allt är bra och korrekt, men räcker det verkligen?
Fru talman! Efter de larmrapporter som nu har levererats, om inte på löpande band så i alla fall alldeles för många, om kvinnors ökande alkoholkonsumtion behöver vi mer kunskap och ett systematiserat sätt att arbeta. Vi behöver kompetensen och de ekonomiska resurserna för förebyggande av missbruk, och missbrukarvården måste förstärkas. De förebyggande insatserna och missbruksbehandlingen måste anpassas efter kvinnors särskilda behov och förutsättningar. Vi behöver ett ökat samarbete mellan företag och företagshälsovården, precis som min allianskollega tidigare nämnde, så att speciellt kvinnors beroende upptäcks i tid. Och det är inte så att jag menar att kvinnors beroende är allvarligare än mäns, men kvinnor har en fantastisk förmåga att vänta för länge innan de ber om hjälp. Och symtomen skiljer sig också åt så att inte ens ett tränat läkaröga kan se en kvinna som är i farozonen för att utveckla ett beroende. Och framför allt måste vi kanske, fru talman, ställa oss frågan, inte varför Jeppe, utan Jeppa, super.
Det är den psykosociala kategorin sjukdomar som har lett till den lavinartade ökningen av sjuktalen. Det vet vi alla. Litet inflytande, hög stress och press är kännetecknande, vilket leder till olust att gå till arbetet, sömnsvårigheter och värk. Och kvinnorna med "kvinnogöra", både det avlönade och det oavlönade, är de yttersta förlorarna. I stället för att ha en kvinnodag per år, som den vi hade i går, eller kanske två för dem av oss som är lyckligt lottade att vara mammor, borde vi definitivt ha en kvinno- och mansdag varje dag året om. Så länge vi inte får en politik eller en strategi som förmår bekämpa det könssegregerade arbetslivet och det könssegregerade hemlivet kommer majoriteten kvinnor att fortsätta att känna sig som om de levde livet i en centrifug.
För övrigt, fru talman, kan jag inte låta bli att säga som Cato borde ha sagt: För övrigt anser jag att vi behöver en ny regering.
Och vi kvinnor är faktiskt de som har mest att vinna på det eftersom det är vi som på så många sätt får betala priset för den ojämställdhet som finns i dag.