Herr talman! Jag ska försöka hinna med att ta upp det som jag inte hann med i mitt förra anförande.
Det som professor Staffan Lundström har visat är ju att investeringen betalar tillbaka sig. Det är inte pengar som slängs i avloppet. Det är faktiskt pengar som betalar sig i ökade skatteintäkter eller på annat sätt. De betalas tillbaka till landet Sverige.
Enligt Staffan Lundström betalas den här investeringen på hela banan tillbaka på 10-20 år, från Norrbotniabanan till Ostkustbanan.
Det är också så att norra Sverige, norra Finland och norra Norge ju är EU:s råvarubod. EU har upptäckt det, och det är därför som man har tagit med detta TEN-T-projekt.
Sedan kan vi alltid diskutera om det är kartan eller verkligheten som är viktigast. Jag tror nog att det är verkligheten som är viktigare, nämligen att man satsar på de projekt som finns med på kartan - annars blir det ingenting av det. Att ha en karta kan man möjligen leva med, men det är verkligheten som avgör om det blir någonting av det.
Tillväxten och befolkningstätheten är vad det här handlar om. Det handlar om tillväxten efter hela kusten och om den kompetensförsörjning som behövs efter hela kusten. Det är det som den här järnvägen kommer att hjälpa till med.
En sista fråga: Varför ska det vara så svårt att utse en förhandlingsman för att ta reda på hur Norrbotniabanan skulle kunna finansieras tillsammans med regionen? Det är inte fråga om att man för den skull har förbundit sig att bygga något. Inte ens det vill man göra. Men man kan tillsätta två förhandlingsmän för att utreda en tunnelbana till Nacka.