Herr talman! När vi står här i talarstolarna och när jag är ute och reser brukar jag berätta om de 522 miljarderna. Vi vet att det är otroligt mycket pengar. Men jag vet också att när alla remissinstanser i landet har fått titta på förslaget och vi har räknat ihop vad alla remissinstanser tycker är viktigt kan vi enkelt summera ihop 1 400 miljarder. Det här är bara fråga om pengar som behövs i närtid fram till senast 2025. Jag tror att vi i den här kammaren förstår att det är pengar som faktiskt inte finns.
Tack vare en god ordning i ekonomin och tack vare att fler människor faktiskt kommer i arbete finns nu, trots allt, pengar att satsa på infrastruktur. Det är långt ifrån alla länder i Europa som klarar av det.
Elin Lundgren säger att tio mötesstationer är en nödlösning. Ja, må så vara. Vi vet att på sträckan Gävle-Sundsvall finns kapacitetsbrist. Det har också pekats ut i Kapacitetsutredningen, vilket man även kommer att ta hänsyn till i den nationella planen. Däremot kan jag redan i dag säga att vi under den närmaste tiden inte kommer att förmå att bygga dubbelspår längs hela sträckan. Jag har inte sett något parti som har de pengarna. Det är intressant att konstatera att Socialdemokraterna även här hittar nya spår som ska läggas till, förutom alla andra spår som också behövs, men inte lämnar besked om hur de ska finansieras.
Leif Pettersson har interpellerat om Botniska korridoren. Det var viktigt att Sverige tillsammans med Finland fick in Botniska korridoren på den karta som ska framställas för Europas TEN-T-nätverk. Vi har gjort det tillsammans med andra intressenter, inte minst här i Sverige.
Först och främst var det viktigt att vi inte tappade den chansen att få med korridoren. Sedan är det ändå varje medlemsland som prioriterar, framför allt finansierar och sätter tidsplanen. Även om inte den här regeringen i det här läget har prioriterat Norrbotniabanan har vi inte heller försummat chansen för regeringar, oavsett färg, framöver, just för att Botniabanan har tagits med i TEN-T-nätverket. Man kan jobba parallellt.
Leif Pettersson ställde en fråga om Trafikverket. Det är den myndighet som i mångt och mycket lägger fram förslag och prioriteringar tidsmässigt och geografiskt. Om vi satsar på en järnvägssträcka innebär det att vi inte kan göra så mycket mer någon annanstans i landet. Det är inte riktigt så som människor i hela landet uppfattar att vi ska jobba. Det är självklart regeringen som sedan fastställer besluten, och vi kan naturligtvis avvika från underlag som har kommit in från Trafikverket.
Jag konstaterar, herr talman, att det finns ungefär 1 200 mil järnväg i landet, men jag konstaterar med beklagande att bara 16 procent är dubbelspår.
I en tid när fler vill transportera på järnväg och fler vill resa med järnväg - inte minst gäller det den regionala och trafiken, som har ökat markant - blir det problematiskt att komma i kapp såväl med godstransporter som med den viktiga arbetspendlingen. Nu gör vi prioriteringar. Vi väljer de större storstadsområden där många pendlar men tittar också på godsstråken. Då kan det vara viktigt till och med för luleföretag att Hamnbanan i Göteborg kommer på plats.