Fru talman! Tack invandrarministern! Även jag
har besökt förläggningen i Flen, både när den funge-
rade som flyktingförläggning och även tidigare när
där var ett hem för psykiskt handikappade människor.
Då hette förläggningen Jättunahemmet. Då, liksom
nu, har jag upprörts av de förhållanden under vilka de
människor lever som bor där.
Fru talman! I dag är jag särskilt oroad för de barn
som lever, vistas och bor - ja, faktiskt växer upp - på
flyktingförläggningen i Flen. Många bor där i flera år.
De bor i ett litet rum utan avskildhet från övriga fa-
miljemedlemmar och utan egen toalett att stänga in
sig på för att filsofera. Jag tror - eller, rättare sagt, jag
vet, herr invandrarminister - att barn behöver av-
skildhet. Men de behöver också möjligheter att ha
omkring sig många vuxna, friska vuxna, som också
tänker och vill leva livet, vuxna som inte är nedbrutna
av utvisningshot som vilar över dem.
Förläggningen i Flen är nu, liksom förr när det var
mentalsjukhus där, en avskild del av vårt samhälle. Få
flensbor rör sig inom området eller etablerar sociala
kontakter där, vilket innebär att barnen är hänvisade
till att ha de viktiga sociala kontakterna i huvudsak
med personer som lever under ungefär samma förut-
sättningar som de och deras föräldrar. Jag är faktiskt
övertygad om att det här skadar dessa barn.
Förr talade vi om institutionsskadade mentalpati-
enter. Snart kommer vi - tror jag, om ingenting görs -
att tala om barn som har fått liknande skador på grund
av den psykiska, fysiska och sociala miljön. Här tror
jag att invandrarministern och alla de som jobbar med
flyktingfrågor genom att skapa en god sysselsättning,
en meningsfull fritid och ett meningsfullt jobb på
dagarna kan medverka till att dessa asylsökande
människor får litet mer av livsglädje och livskvalitet.
Det är särskilt viktigt för barnen att de har levande
vuxna omkring sig som kan ta sig an dem.
I Flen, liksom i många andra kommuner, finns det
tomma lägenheter. Dessa finns faktiskt på gångav-
stånd från flyktingförläggningen. Såvitt vi förstår har
inte några förhandlingar tagits upp ännu; detta för att
försöka lösa de här barnfamiljernas problem med
korridorboendet. Det här skrämmer mig litet grand.
Hur kan det komma sig att en invandrarminister, vars
värderingar vilar på samma humanistiska värdegrund
som min och med uppfattningen om alla människors
lika värde, inte gör någonting radikalt nu för de här
utsatta barnen? Detta skrämmer mig, som sagt. Jag
hoppas på ett inlägg om detta.
Kommer invandrarministern att erbjuda lägen-
hetsboende nu? Kan invandrarministern ge något
besked om det till oss nu? Jag skulle vara väldigt
tacksam för ett besked.