Fru talman! Jag tackar statsrådet Schori för svaret.
Men innan jag går in på själva svaret vill jag försöka
att lägga en bas utifrån vilken jag skulle vilja att de-
batten förs. Jag måste erkänna att det inte är utan en
viss bävan som jag står här i dag. Senast som jag hade
ställt en interpellation till statsrådet läste statsrådet
upp sitt svar men gjorde inga ytterligare inlägg, vilket
gjorde att det inte blev någon debatt om kvinnors
asylskäl.
Flyktingfrågan är en känslig och värdeladdad frå-
ga, och det kan just därför vara svårt att få till stånd
en debatt där båda debattörerna av varandra uppfattas
ha ett ärligt uppsåt. Sedan kan man ha olika politiska
uppfattningar beroende på vilket parti man tillhör,
men ärligheten och viljan till en förändring till något
som man tror är bättre bör inte ifrågasättas.
Anledningen till min interpellation är förtvivlan
och upprördhet. Vänsterpartiet fick som alla partier
och statsrådet ett brev från Psyköppenvårdsteamet i
Flen via Lena Holmberg Broström. Framför allt oroar
hon och hennes kolleger sig för barnens situation på
flyktingförläggningen i Flen. Hon undrar om det inte
går att förbättra boendet för familjerna på förlägg-
ningen. Hon menar att föräldrarna inte kan ta hand om
sina barn därför att de mår så dåligt på grund av långa
vistelsetider just på förläggningen.
Charlotta L Bjälkebring, som kommer att gå upp
senare i debatten, och jag åkte dit, och interpellatio-
nen är ett resultat av detta besök.
Statsrådet säger i sitt svar att flyktingmottagandet
måste vara flexibelt och så långt som möjligt klara de
svängningar i inströmningen som kan uppstå. Det kan
jag acceptera i situationer av kris då många flyktingar
kommer till Sverige. Men i nuläget, då det kommer få
asylsökande, borde vi kunna ge barnfamiljerna ett
skäligt boende. Som jag ser det är det det långa kon-
traktet som Invandrarverket har med ett privat bo-
stadsföretag i Katrineholm som är problemet och som
gör det krasst ekonomiskt lönsamt att låta barnfamil-
jerna vara kvar på korridorförläggningen i Flen. Jag
vet genom förläggningschefen att personalen gör vad
den kan för att förbättra för barnfamiljerna på för-
läggningen. Men jag tror att detta är en fråga för poli-
tikerna, nämligen att vi kanske måste skjuta till extra
pengar för att se till att barnfamiljerna på korridorför-
läggningen i Flen får flytta ut i samhället.
Statsrådet tar upp avtalet med Förbundsrepubliken
Jugoslavien med anledning av min fråga om asylsö-
kande med verkställighetshinder. Såvitt jag förstår
kommer Sverige att tillställa Jugoslavien en lista över
beslut som skall verkställas och som skall godkännas
av Jugoslavien. Antag att Jugoslavien endast vill ta
emot hälften. Vad kommer då att hända med dem som
Jugoslavien inte godkänner? Jag återkommer senare i
debatten om det blir fler inlägg i den frågan.
I samband med att bestämmelsen om preskrip-
tionstiden fördes över till 1980 års utlänningslag har
lagen bara ändrats vad gäller preskriptionstiden, som
nu är utsträckt från två till fyra år. Det bör inte vara
uteslutet att, om utlänningen gömt sig, på nytt ta upp
frågan om utlänningens avlägsnande ur landet och
meddela ett nytt utvisningsbeslut.
I den förordning gällande asylsökande från Jugo-
slavien som regeringen utfärdade den 19 mars står det
att uppehållstillstånd inte skall beviljas om den hu-
vudsakliga anledningen till att beslutet inte kunnat
verkställas är att utlänningen hållit sig undan. Innebär
detta att regeringen genom en förordning har skärpt
utlänningslagstiftningen?
Så till barnen och deras skolgång. En enig barn-
kommitté har föreslagit att asylsökande barn och
ungdomar skall få samma utbildning som svenska
barn. Detta gäller även gymnasieutbildning. Frågan
bereds inom Utbildningsdepartementet, vilket jag
tycker är bra - det är bra att frågan uppmärksammas.
Som en sista fråga undrar jag: Instämmer statsrå-
det i det som Barnkommittén föreslår?