Fru talman! Replikskiftet mellan Nina Lundström och Emma Hult beskriver väl vad som händer när man tar fram gammal skåpmat, blåser av frysbrännan och försöker sätta in maten i ugnen.
Det finns en massa saker som man skulle kunna ta bort eller ta med, överväga och analysera lite mer. Jag tror att det är ett stort misstag. Men jag kan såklart också förstå desperationen när de rödgröna ska presentera gemensam politik och det inte finns mycket annat att komma överens om än gamla utredningar, gjorda för drygt tio år sedan.
Jag vill betona effekten av regeringens lite konfiskatoriska inställning när det gäller kulturreservats verksamhetsutövares möjlighet att påverka. Emma Hult säger att det finns ersättningsmodeller när en verksamhetsutövare så att säga drabbas. Men då är det redan för sent. När verksamhetsutövaren drabbas beror det på att länsstyrelsen eller kommunen, instiftaren, har tagit över ansvaret och beslutanderätten och kört över verksamhetsutövaren.
Varför tror Emma Hult att länsstyrelsen eller kommunen skulle dela med sig av och delegera rätten att företräda reservatet till den som driver verksamheten, om det skulle råda olika uppfattningar om vad man vill åstadkomma inom kulturreservatet?