Herr talman! Jag tror inte att vi på alla punkter står
så isolerade. Jag har inför den här debatten än en gång
läst igenom boken Public service i praktiken, som
Sveriges Radios förlag gav ut 1997. Där har ett antal
författare gett många intressanta synpunkter på public
service-begreppet.
Niklas Krantz, som är en duktig medarbetare på
Rapport och nu arbetar med utvecklingen av nyhets-
datasystemen inom Sveriges Television, pläderar för
att ersätta TV-avgiften med en medielicens, som ut-
taxeras via skattsedeln. Det är ungefär samma idé som
vi i någon motion har sagt bör genomföras på sikt.
Jörgen Cederberg citerar i boken Hans Furuhagen,
som i debattboken Från folkbildning till tingeltangel
1994 anser att "i allmänhetens tjänst" är ett olyckligt
försök till översättning av public service. "I allmänhe-
tens tjänst" kan nämligen tolkas som "i publikens
tjänst", vilket i sin tur kan läggas till grund för påstå-
endet att Sveriges Radio och Sveriges Television har
sitt uppdrag från "publiken" - alltså skall man ge
publiken vad den vill ha.
Jag kan inte säga att jag bara har hittat argument
för min egen uppfattning. Leif Aldal för t.ex. fram
ungefär samma uppfattning som kulturministern. Han
skriver "utan bred underhållning ingen public ser-
vice". Hans tanke är att folk skulle sluta betala TV-
avgift om inte SVT:s utbud uppfattades som heltäck-
ande. Då är frågan om man ökar beredvilligheten att
betala TV-avgift genom att producera program som
bara en minoritet av tittarna tycker att man är bra på -
jag hänvisar då till de 16 % när det gäller långfilmer
och 22 % när det gäller TV-serier som SVT:s upp-
följning pekar på.
Av betydelse för den här diskussionen är att Leif
Aldal pekar på publikmålet som ett av de sex hoten
mot SVT. Jag refererar ett längre avsnitt från s. 32
och 33 i boken:
I England hade BBC ett liknande publikmål. När
man insåg att målet låg för högt - ungefär som Sveri-
ges Television nu har gjort när man har upptäckt att
man har 48 % i stället för de 50 % man har som mål -
valde man att inte sänka ribban utan avskaffade pro-
centmålet. Som i så många andra fall borde BBC vara
ett föredöme för andra public service-bolag också i
det här fallet. BBC tog initiativet och gick på offensi-
ven. Frankt förklarade man att public service-
televisionen är unik och helt olik den kommersiella
industritelevisionen. Man avvisade konkurrensen med
resonemanget att public service-TV handlar om att
producera och sända kvalitetsprogram.
Längre fram i texten står det: Man avvisade tittar-
siffror som enda instrument för bedömning av ett
programs framgång och krävde att BBC:s programut-
bud skulle värderas efter en annan, kvalitetsinriktad
måttstock.
Texten fortsätter längre fram: Man slog fast att
man inte spelar på samma plan, inte ens i samma spel,
som de andra, och man lyckades få acceptans för det i
debatten. I sak förändrade det inte speciellt mycket av
t.ex. programutbudet, men det lättade på trycket in-
ternt. Desperationen och oron kring tittarsifferexerci-
sen minskade, man fick ro att planera litet mer lång-
siktigt, och de värsta avarterna försvann från pro-
grammen.
Då vill jag bara avslutningsvis fråga: Tror kul-
turministern att samma effekt skulle kunna förväntas
om SVT överger sina publikmål? Kan kulturministern
tänka sig att inför nästa tillståndsperiod verka för att
SVT:s styrelse omarbetar sitt visionsdokument från
1993, så att publikmålen utgår?