Fru talman! På något sätt tycker jag att utbild-
ningsministern förminskar sig själv. Det måste finnas
stora möjligheter för utbildningsministern att också
påverka, att på något sätt lyfta fram en fråga och göra
den aktuell och angelägen, i den position som utbild-
ningsministern har. Jag ser stora möjligheter att också
lyfta fram den här frågan.
En annan möjlighet som finns är ju i projektet Le-
vande historia, som alltså hade ett seminarium i maj
på Södertörns högskola om just seyfo. Det var ju
mycket bra. Det vore bra om det blev flera sådana
konferenser, sådana seminarier, som kan arrangeras
runtom i Sverige för att sprida information om just
den här bilden som jag har försökt att måla upp -
väldigt svagt. Den är mycket stark egentligen.
För att fortsätta det som redan har påbörjats behö-
ver det inte inrättas någon ny verksamhetsgren. Det
behöver bara ges klarare direktiv till Levande historia
så att det inte blir enkelspårigt utan också får ett vida-
re perspektiv, att ta sig an även de mindre kända
folkmorden. Det behövs också, som jag redan före-
slagit, större anslag för att stimulera till folkmords-
forskning på bred front.
Under riksdagsdebatten den 20 mars, när seyfo
diskuterades, var alla politiska partier eniga om att
forskning var nödvändig i den här frågan. Nu står vi
inför frågan om vi endast måste nöja oss med ord
eller om det som diskuterades den 20 mars, dvs.
forskning om seyfo, också blir verklighet. Då undrar
jag om utbildningsministern nöjer sig med de uttalade
orden. Eller vill ministern handla i den här frågan?
Det är min fråga till slut.