Herr talman! Jag välkomnar den interpellation
som Carina Hägg här har väckt därför att det här är
ett mycket angeläget område. Det är väldigt motiverat
från flera aspekter, först och främst utifrån just tali-
banernas kvinnofientliga regim och det läge som rått
vad gäller fullständig brist på mänskliga rättigheter
för kvinnor men också för män till väsentliga delar i
Afghanistan.
Jag vill peka på hur den kände journalisten Ah-
med Rashid i sin bok Talibanerna, där bakgrunden
beskrivs, kortfattat beskriver situationen - att analfa-
betism var ett stort problem redan innan talibanerna
dök upp och att 90 % av flickorna och 60 % av poj-
karna var illiterata. I stora områden på den afghanska
landsbygden blev varenda skola förstörd under kriget.
Talibanernas kvinnosyn förvärrade bara en kris som
redan pågick. Under de tre första månaderna efter det
att talibanerna hade intagit Kabul stängde de 63 sko-
lor i staden, vilket drabbade 103 000 flickor, 148 000
pojkar och 11 200 lärare, av vilka 7 800 var kvinnor.
Ahmed Rashid konstaterar:
"Resten av världen blundade i stor utsträckning
för det afghanska folkets desperata situation."
Ja, det var i stor utsträckning verkligheten. Jag
kan, tyvärr, konstatera att även Sverige, tycker jag,
deltog i det blundandet. Från Vänsterpartiets sida har
vi vid flera tillfällen tagit upp frågan om kvinnornas
situation i Afghanistan och det förtryck mot mänskli-
ga rättigheter som har pågått. Men bl.a. i utrikesut-
skottets betänkande förra våren sägs det att situatio-
nen har stabiliserats, vilket knappast kan anses vara
överensstämmande med den situation som rådde i
Afghanistan.
Förtrycket var alltså oerhört påtagligt. Som jag ser
saken har kriget mot terrorismen inte väsentligt för-
bättrat situationen för kvinnorna. Kriget mot terro-
rismen har skett utifrån USA:s självförsvar, men det
har också i oerhört hög grad drabbat kvinnor och
barn. Det kan vi inte blunda för.
Naturligtvis hoppas vi alla att kriget nu håller på
att ta slut, att det närmar sig en ny fas och att norra
alliansen och andra krafter som vill stödja sig på
demokratin håller på att byggas upp. Men sett till
framtiden finns det många osäkra faktorer. Det fak-
tum att kvinnorna på vissa håll har tagit av sig slöjor-
na - att burkorna har lämnats hemma - är naturligt-
vis, som utrikesministern säger i svaret, väldigt posi-
tivt. Men är det bestående? Och vad innebär det på
sikt? De frågorna måste vi ta upp.
Sett till den framtida ledningen av Afghanistan in-
stämmer jag i Carina Häggs frågor: Hur driver Sveri-
ge dessa frågor? Finns det någon garanti för att kvin-
nornas intressen bevakas? När det gäller de bilder
som vi kan se - senast i går i Dagens Nyheter, men
också i många andra medier - av beskrivningen "De
vill leda det nya Afhanistan" återfinns självklart,
skulle jag vilja säga, inte en enda kvinna. Därför är
det oerhört angeläget att vi från svensk sida bevakar
just det.
Jag är naturligtvis glad över att utrikesministern
har tagit upp detta med Brahimi, som ska leda arbetet
med att forma en ny demokratisk koalition och förbe-
reda för demokrati i Afghanistan, men jag vill uppre-
pa Carina Häggs fråga: Gör vi från Sveriges sida
några formella framställningar i den vägen, och hur
agerar vi? Vi tre och många andra är väldigt säkra på
och överens om att utan kvinnors medverkan finns
ingen demookrati vare sig i Afghanistan eller någon
annanstans.