Herr talman! För en vecka sedan hade jag besök
här i riksdagen. Jag hade bjudit in afghanska kvinnor
som nu lever här i Sverige, alltså kvinnor som hade
flytt till Sverige först undan inbördeskriget och sedan
talibanerna. För mig var det oerhört viktigt att få höra
deras syn på hur kvinnorna har det i Afghanistan, på
händelseutvecklingen och bombningarna och hur de
såg på framtiden för sig och sina systrar och folket i
Afghanistan.
Dessa kvinnor kom från medelklassen. De hade
fäder som hade stött dem. De hade familjer som hade
uppmuntrat dem att studera. De kom från familjer
som hade haft råda att låta sina döttrar använda sin tid
till att studera. Men skolgången inklusive skolböck-
erna var fria i deras Afghanistan. De berättade hur
kvinnorna hade spelat en viktig roll. De berättade om
berömda afghanska kvinnor, om kulturen, om islam
och om sin tolkning av vad som står i Koranen. Och
detta var troende praktiserande muslimska kvinnor.
De gav mig också en del siffror. 50 % av tjänste-
männen utgjordes tidigare av kvinnor. 60-70 % av
lärarna var kvinnor. 40 % av läkarna var kvinnor.
Kvinnorna var en viktig resurs, och det här säger
mycket om att kvinnorna är en resurs också i det
framtida Afhanistan.
I dag har kvinnorna i Afghanistan förlorat alla
mänskliga rättigheter, även om positiva tecken nu har
synts under de senaste dagarna. Och trots att medve-
tenheten om detta är stor i dag ställer omvärlden inte
krav på de afghanska männen att ge kvinnor rättig-
heter och inflytande. Männen måste dela makten med
kvinnorna. Men formerna för det framtida styret
måste afghanerna själva forma.
De afghanska kvinnorna som jag talade med und-
rade varför inte västvärlden ställer krav på kvinnors
inflytande, vilket är en berättigad fråga som jag lova-
de att ta med mig hit i dag till den här interpellations-
debatten med Anna Lindh.
I min interpellation frågar jag: Vad gör den
svenska regeringen för att kvinnorna ska få sin rätt-
mätiga plats i det framtida Afghanistans regering och
styre?
Utrikesministern talade om Brahimi. Det är på
många sätt en kompetent person. Men när han talar
om att alla grupper ska vara representerade i ett
framtida styre så har jag fram till den information
som Anna Lindh här gav inte hört att han i begreppet
alla grupper också inkluderar kvinnorna. Därför
skulle jag gärna vilja veta vad han menar när det
gäller att ta initiativ. Ord är ju bra. De lägger en
grund, men det krävs också att han tar ett initiativ på
området.
När man från FN-håll talar om en posttalibansk
regering så finns inte kvinnorna med i den tänkta
konstellationen. När sändebudet Brahimi ska påskyn-
da förhandlingarna så förhandlar man med män. USA
och Ryssland träffas, men var är kvinnorna? USA har
man träffat på egen hand, men var är kvinnorna? EU
möter alla parter, men var är kvinnorna? Man träffar
kungen i Italien, men var är kvinnorna?
När man nu talar om att hålla en FN-stödd konfe-
rens för att hitta en lösning på Afghanistans framtid
måste man också väga in kvinnorna. Det borde vara
så självklart, men så är det inte. Vid mötet ska repre-
sentanter för olika afghanska grupper samlas för att
förhandla om landets politiska framtid. I begreppet
olika grupper ryms återigen inte kvinnorna.
Jag måste därför fråga vad den svenska regeringen
gör för att synliggöra och kräva att kvinnorna ska få
en rättmätig plats i Afghanistans framtida regering. I
detta sammanhang är det nämligen inte bara de af-
ghanska männen som har ett ansvar. Här har också,
som de afghanska kvinnorna som jag träffade sade, vi
i Sverige och västvärlden ett ansvar att ta upp dessa
frågor.
Jag har försökt följa detta och kolla med UD vilka
ställningstaganden som görs i FN, i EU och av den
svenska regeringen. Och så sent som i går kunde jag
inte få någon bekräftelse på att den här frågan om
kvinnornas inflytande hade tagits upp.
När jag träffade dessa afghanska kvinnor lyfte de
också fram en annan fråga. De ställer gärna upp och
vill gärna tala med företrädare för fler politiker och
naturligtvis också gärna med regeringen. Jag tror att
det är en bra idé att lyfta fram och politiskt markera
kvinnornas deltagande genom att möta dem vid olika
träffar, konferenser och i mindre sammanhang.
Bistånd, katastrofbistånd, humanitärt och utveck-
lande bistånd, är oerhört viktigt, och jag är tacksam
för den redovisning som utrikesminister Anna Lindh
här gav. Men kvinnorna måste också få makt, och
makt och humanitärt bistånd kan inte ställas mot
varandra. Makt över sitt eget liv och sitt lands framtid
är en förutsättning för en hållbar utveckling även i
Afghanistan.