Herr talman! Först ber jag att få tacka för svaret.
Det visar på hur komplicerad och angelägen frågan
om läkemedel är.
Förutom mina frågor i interpellationen nämner jag
också i brödtexten att man borde kunna lägga ett
större ansvar på läkarna när det gäller förskrivning av
läkemedel. Läkarna är suveräna och har ett oinskränkt
ansvar för att kunna ställa diagnos och att ordinera
kirurgiska såväl som medicinska behandlingar. Mål-
sättningen för sjukvården måste vara att alla som
behöver vård och behandling ska få det. Det är ett
gemensamt ansvar som vi har tagit på oss, och så
anser jag att det måste vara.
Inom läkemedelsområdet går utvecklingen för
närvarande mycket fort. Forskningen är på hög nivå,
och mycket pengar står på spel både för producenter
och konsumenter, för att nu inte tala om den etiska
aspekten när det gäller själva forskningen och ut-
provningen av läkemedel samt vilka individer, folk,
länder och världsdelar som ska få tillgång till verk-
ningsfulla och eftertraktade läkemedel. I detta sam-
manhang tänker jag på de dyra bromsmedicinerna för
hiv/aids och situationen i framför allt Afrika.
Utvecklingen av läkemedel innebär stora och nya
möjligheter till bot och lindring av tidigare obotbara
sjukdomar. Men den innebär också nya kostnader,
och vi vet inte riktigt var det kan sluta. Jag kan förstå
att socialministern är oroad.
Läkarna har ett stort ansvar i dag, men jag skulle
vilja öka deras ansvarstagande och respekten för
deras bedömningsförmåga ännu mer när det gäller
förskrivning av läkemedel. Sedan decennier tillbaka
har de bestämt och bedömt vilka som t.ex. ska tas in
på sjukhus och vilka som kan få hjälp på annat sätt på
samhällets bekostnad. De borde därför på ett förnuf-
tigt sätt kunna hantera behandlingar med mediciner.
Den expansiva utvecklingen på läkemedelsområ-
det innebär bl.a. att allmänheten, väljarna, har stora
förväntningar på att läkarna och hälso- och sjukvår-
den i stort ska kunna använda de nya landvinningarna
på medicinens områden i patienternas och sjukvår-
dens tjänst.
I all denna intensiva utveckling och med de krav
som ställs av både arbetsliv och patienter att göra
människor friska så fort som möjligt, behöver läkaren
råd och stöd av specialister, kolleger och sådana som
han eller hon har förtroende för. Detta behövs för att
också vi som eventuella patienter och konsumenter
ska ha fortsatt förtroende för läkarna.
Det måste väl ändå vara en brist på både förtroen-
de och information när det i dag finns uppgifter om
att endast mellan 30 och 50 % av de förskrivna läke-
medlen används som läkaren har förutsatt beroende
på att patienterna inte vet varför de ska ta läkemedlet
eller vad det ska hjälpa dem med. De är bl.a. rädda
för biverkningar och för att bli beroende. De har med
andra ord inte blivit tillräckligt informerade. Det här
kan naturligtvis vara orsakat av stress på grund av att
inte tillräckligt med tid är beräknad för varje patient.
Men det kan också bero på osäkerhet hos läkemedels-
förskrivaren, läkaren. När patienterna inte vet varför
de ska ta ett läkemedel är det ganska lätt att inse var-
för förskrivna läkemedel för ca 2 miljarder kronor
inte kommer till användning. Ett sådant slöseri och en
sådan okunskap är med mitt sätt att se det ett direkt
stöd till läkemedelsindustrins aktieägare, och det kan
man ju tycka är onödigt.
De läkemedelskommittéer och de samverkans-
grupper och avtal med Landstingsförbundet som
socialministern hänvisar till i sitt svar verkar inte vara
tillräckliga, eftersom läkarna i verkligheten tydligen
inte får det stöd som de behöver.