Herr talman! Vi är alldeles uppenbart överens om
att detta är ett svårt område. Mot varandra står lite
olika principer. En ganska viktig princip är ju att det
är läkaren, numera rimligtvis i dialog med en alltmer
upplyst patient, som avgör vilka terapier man ska
välja. Vi är medvetna om att i framtiden kommer
antalet terapier för varje diagnos att öka. Vi kommer
att kunna välja mellan en rad olika behandlingsfor-
mer. Det måste vara läkaren som har det sista ordet.
Därmed är det också läkaren som fattar beslut om
vilka läkemedel som patienten ska använda.
Vi har haft en princip som har sagt att så gott som
alla av läkare förskrivna receptbelagda läkemedel ska
vara subventionerade. Men vi kan konstatera att den
utveckling som läkemedelsindustrin talar om innebär
att vi framöver kommer att få tillgång till väldigt
många läkemedel också för sådana sjukdomar som
tidigare kanske ens definierats som sjukdomar, men
som faktiskt på olika sätt kan förbättra våra liv. Ut-
vecklingen går snabbt, och det innebär att vi i framti-
den kommer att stå inför uppgiften att skilja på vad
som är receptbelagda läkemedel som kräver läkarför-
skrivning och som är subventionerade och å andra
sidan receptbelagda läkemedel som läkaren förskriver
men som inte nödvändigtvis är subventionerade. Vi
har tidigare diskuterat detta här. Det kommer vi att få
se i framtiden. Sedan kommer vi naturligtvis att ha en
rad läkemedel som inte kräver recept utan som är fria.
Den gränsdragningen kommer naturligtvis att bli
väldigt svår, och det kommer vi att diskutera i många
andra sammanhang. Men det är rätt viktigt att vi kon-
staterar att det kommer att se ut så i framtiden, och så
ser det ut i många andra länder.
I den här situationen är det viktigt att å ena sidan
lita på läkarna och å andra sidan med optimism tro på
läkemedelsindustrins framtid utan att nödvändigtvis
acceptera läkemedelsindustrins alla krav på offentliga
subventionssystem eller läkemedelsindustrins krav på
hur sjukvården ska fungera.
Det finns bara ett sätt att möta de här olika idéer-
na. Det är, precis som Margareta Viklund påpekar, att
öka dialogen mellan dem som finns i sjukvården, att
ge bättre råd och stöd, att se till att läkarna gör det här
valet eller rekommenderar patienterna att göra valet
mot bakgrund av beprövad erfarenhet och att man
lyssnar på kolleger som har kunskaper. Det är för
detta som läkemedelskommittéerna har upprättats,
och det är för detta som de arbetar.
I den proposition som vi kommer att lägga fram
till hösten, grundad på Olof Edhags utredning, kom-
mer vi att diskutera frågan om att ge också ett natio-
nellt stöd till läkemedelskommittéernas arbete. Där
kommer också utredarens förslag om en nationell
kommitté för att hantera frågorna om vilka läkemedel
som ska subventioneras och hur man ska förhålla sig
till detta att behandlas. Där kommer regeringen att
redovisa sitt ställningstagande.
Jag är ganska optimistisk om att vi kommer att
hitta ett system där vi också kan hantera nya utma-
ningar utan att för den skull frångå principen om att
alla som behöver vård och behandling verkligen ska
få det, och det är vi ju uppenbart överens om.