Herr talman! Att just svenskar av alla människor inte kan ta emot svenska ordnar kan man tycka är en något egendomlig ordning. Den så kallade reformeringen av ordensväsendet 1975 som innebar just detta framstår därför, tycker jag, inte minst så här efteråt som ett något provinsiellt uttryck för kulturradikalism och historielöshet, strömningar som inte var så ovanliga för 30 år sedan och som väl fortfarande inte helt har avklingat.
Kung Gustaf Adolf uttryckte vid sitt sista ordenskapitel sitt beklagande över "att behöva bryta en över 200 år gammal tradition, som i många avseenden varit en tillgång att räkna med".
Två av de gamla svenska riddarordnarna kan fortfarande utdelas men inte till svenskar, som sagt. Men Serafimerorden kan en utländsk statschef eller därmed jämställd fortfarande få. Och Nordstjärneorden kan en utländsk medborgare eller en statslös person få, men inte en svensk. Svenskar får nöja sig med medaljer, och logiken i detta tycker jag är något svårgenomskådlig. Men det är tydligen mer jämlikt i någon mening.
I andra länder spelar ordensväsendet fortfarande en stor roll liksom i det internationella umgänget. Det är möjligen förklaringen till att utländska medborgare, eller statslösa för den delen, ska kunna få svenska ordnar.
Man kan för övrigt lägga märke till att många nya demokratier har rekonstruerat och återupprättat sitt gamla ordensväsende just för att markera sin nya identitet.
Det var naturligtvis riktigt att det gamla sättet att utdela ordnar på var något antikverat och förstelnat och skulle ha behövt ses över. Naturligtvis är det också riktigt att det finns andra sätt att belöna förtjänta svenskar. Men jag tycker ändå inte att det kan finnas någon rimlig anledning att utesluta den möjlighet som är så vanlig i vår omvärld. Det är också bakgrunden till flera motioner där man förespråkar en översyn och modernisering av den nuvarande ordningen.
Jag yrkar därför bifall till reservation 2.