Herr talman! Tack, Julia Kronlid, för att du påminner oss i kammaren om att Vänsterpartiet var drivande 2010 bakom att denna kammare erkände folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker! Jag måste säga att det är få saker jag är mer stolt över att ha bidragit till under mina år i Sveriges riksdag än just detta erkännande.
Vi gjorde detta erkännande för att ge upprättelse för offren för folkmordet och deras ättlingar men också - det är kanske ännu viktigare - för att vi skulle lära av historien. Därför var det, när man skulle rösta i EU-parlamentet om resolutionen om folkmord i Mellanöstern, självklart för Vänsterpartiet att rösta ja till den. Vänsterpartiet har gjort sitt ställningstagande. EU-parlamentet har gjort sitt ställningstagande. Signalen är glasklar om var vi står någonstans.
Men vi har också lärt oss av historien att det inte räcker med bara ord. Det kräver också handling. Vi har i våra reservationer och i mitt anförande lagt fram en rad förslag om hur vi nu kan agera för att förhindra att folkmordet kan fortsätta och för att vi ska kunna ge en möjlighet för dem som flyr undan folkmordet att få en fristad i Sverige och i Europa.
Det är här som Julia Kronlid börjar få väldigt stora problem med sin retorik. Det är då som Julia Kronlid alltmer framstår som en pajas i denna debatt. Du håller högstämda tal om folkmord och terror och Daishs folkmord, men du företräder ett parti vars hela grundidé är att de som nu flyr undan folkmordet ska hindras från att fly.
Hela er idé, era viktigaste frågor de senaste åren, har varit att förhindra att människor ska kunna lämna Syrien. Ni vill att de som drabbas av våldet i bästa fall ska placeras i flyktingläger i grannländerna, i värsta fall finnas kvar inne i Syrien.
Julia Kronlid sätter sig på höga moraliska hästar, men det blir svårt när man är så djupt nedsmetad i brun gegga.
(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Innan jag ger ordet till Julia Kronlid vill jag erinra om att vi behåller en god ton, och vi ger inte varandra tillmälen i debatten.)