Herr talman! Tack, Linda!
Jag tänker på fråga två, som rör brottsoffren. Du säger att de kommer att känna otrygghet.
Det är viktigt att titta på förslaget i sin helhet. Vi tar också upp alla som aktivt medverkar i behandlingsprogram och visar intresse för förändringar. Många gånger kan jag tycka att de får upprättelse, för om vi ska vara ärliga är det ett misslyckande från samhällets sida att det är så många som är dömda för brott - framför allt så många unga. Alla som aktivt deltar i detta kommer att få tillgång till villkorlig frigivning.
De som inte ska få tillgång till detta är de som inte visat något som helst intresse för att delta i olika behandlingsprogram. Det är ju inte samma sak som att Kriminalvården inte har ett ansvar under den tid en person är på anstalt.
Skillnaden när personen väl kommit ut vet vi också. Att Kriminalvården ska ha koll är inte samma sak som att den frigivne inte begår brott.
Brottsoffrens perspektiv är en annan del. Våldtäktsoffer eller, som i de fall vi har, barn och unga som utsatts för allvarliga brott kan känna att det är ett svek att deras liv kanske är förstört i sin helhet medan personen som begått brottet blir frigiven, kanske alltför lättvindigt.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förstärkta återfalls-förebyggande åtgärder vid villkorlig frigivning
Innan tiden är slut måste jag komma till din första fråga om detta med automatisk frigivning. Principen är ju att man ska ha gjort ganska allvarliga saker för att inte få villkorlig frigivning. Det resulterar i att om kriminalvården ska göra någonting ska de gå in och säga "Du har inte skött dig". I den omvända ordningen skulle vi skapa möjlighet att definiera något positivt som man vet när man kommer in.
De jag har träffat på anstalter tar detta för givet. Man säger inte att man tror att man eventuellt kommer att komma ut efter sex år, utan fyra år är principen. Det är den känslan man har.