Fru talman! Jag ska uppehålla mig lite vid efterlevande makes och särkullbarns arvsrätt och det motsatsförhållande som uppenbarligen finns. Låt mig börja med att citera:
"När Bengt gick bort blev det ett hårt slag. Varken Bengt eller jag hade en aning om att hans barn från förra äktenskapet hade rätt till hälften av bostadsrätten och fritidshuset. Efteråt har jag förstått att vi kunde ha ordnat så att hans barn fick ut sitt arv först när vi båda var borta. Nu har jag fått sälja fritidshuset och flytta från bostadsrätten och tar en dag i sänder." Sedan står det: "Ulla 57 år".
Det här är hämtat ur en annons som en juristfirma här i Stockholm publicerar med jämna mellanrum för att göra reklam för sina juridiska tjänster som alldeles uppenbarligen går ut på att någon av dessa parter, antingen efterlevande make eller, som i detta fall, särkullbarnet, ska få mindre än vad vi lagstiftare har tänkt oss.
Ska vi låta det vara så, eller ska vi titta över det här problemet, när den efterlevande maken sitter i en bostadsrätt och inte kan lösa ut särkullbarnen på annat sätt än genom att sälja bostadsrätten eller villan?
Vi vill genom vår reservation, som bygger på en motion från oss, att man ska titta på det här problemet och se om man kan hitta en vettig avvägning mellan de här intressena. Kanske - jag säger det som en tanke - skulle man kunna göra så att särkullbarnen får nöja sig med att få en säkerhet i bostadsrätten. På det viset skulle den efterlevande maken kunna bo kvar.
Under alla förhållanden måste man titta noga på detta, men jag tycker att det är ett mycket angeläget spörsmål. Det är ett av de spörsmål som jag tycker att vi ska prioritera när man, som Raimo Pärssinen sade för en stund sedan, måste prioritera i de utredningskrav som vi reser här från riksdagen gentemot regeringen. Det här känns mycket angeläget.
En del av den här problematiken behandlades i Ärvdabalksutredningen. Den kom 1998, och vad har hänt sedan dess? Jo, frågan om dödförklaring togs upp för ett år sedan på grund av den tragiska katastrofen som inträffade. Men övriga frågor i den utredningen har inte kommit till oss här i riksdagen. De bereds i departementet, alltså sedan 1998. Det är dags att man gör någonting åt den där utredningen och att man tittar på just det här problemet med efterlevande makes och särkullbarns motstridiga intressen.
Jag yrkar bifall till vår reservation nr 2.
Slutligen vill jag bara uttrycka min tillfredsställelse över vårt gemensamma ställningstagande beträffande registrering av testamenten. Detta är också en angelägen reform som jag hoppas att vi får se ganska snart.