Fru talman! Dagens debatter i lagutskottets ärenden liknar programtablån för sommar-tv: Det är bara repriser. Det gäller även det här ärendet.
Vi ska diskutera arvsrätten mellan makar. Att den efterlevande ärver sin make eller maka är en relativt ny företeelse i svensk rätt. Huvudregeln infördes 1988. Tidigare ärvde barnen, bröstarvingarna, sin avlidna förälder. Genom lagändringen 1988 ärver den efterlevande makan eller maken om det endast finns gemensamma barn. Hade den avlidna egna barn, så kallade särkullbarn, ärver de direkt.
Det är en sympatisk ordning, och jag anser inte att det finns någon anledning att ändra på detta, utom vad gäller en form av egendom, nämligen enskild egendom. Enskild egendom är i dessa sammanhang egendom som någon ärvt eller erhållit i gåva med föreskrift om att den ska vara enskild, eller egendom som makarna kommit överens om ska vara enskild. Syftet med en sådan föreskrift är att man vid en äktenskapsskillnad ska skydda egendomen från den andra makens krav. Vi anser att det finns liknande skäl för att enskild egendom inte ska ärvas av den efterlevande maken.
Låt mig ta ett exempel. Den avlidne maken har ärvt en släktgård som varit i hans familjs ägo under mycket lång tid. Fastigheten är enskild egendom. När han dör ärver den efterlevande makan fastigheten med fri förfoganderätt, vilket innebär att hon kan sälja fastigheten och antingen leva upp pengarna eller ge bort dem utan att de gemensamma barnen kan påverka detta. Det anser vi vara fel. Det naturliga är att huvudregeln är att enskild egendom ärvs direkt av bröstarvingarna. Makarna har naturligtvis möjlighet att genom ett äktenskapsförord göra enskild egendom till giftorättsgods eller genom ett testamente förordna att den enskilda egendomen ska ärvas av den efterlevande.
Fru talman! Så till en annan fråga. I svensk rätt har inte kusiner arvsrätt. Det finns inga sakliga grunder för att begränsa arvsrätten och låta staten överta egendomen, utan detta grundar sig på en gången tids rättspolitiska värderingar. På den tiden ifrågasattes hela arvsrätten.
Familjen är den mest grundläggande gemenskapen i ett samhälle, och ett återinförande av arvsrätten för kusiner anser vi kan stärka denna gemenskap. I det globala samhället, som nu Sverige har blivit en del av, har synen på vilka som tillhör familjen och släkten fått en vidare innebörd än vad den har haft under modern tid hos oss. Vi anser att det principiellt är felaktigt att staten går in som arvinge när det finns andra nära släktingar, som kusiner. Det kan vara särskilt stötande när Allmänna arvsfonden använder pengarna, som man fått ärva, till ändamål som varit helt främmande för den avlidne. För oss är det naturligt att arvsrätten utvidgas till att gälla även kusiner.
Fru talman! Slutligen yrkar jag bifall till reservation 1 under punkt 1.