Herr talman! Det är glädjande och fint att i dag kunna stå här och yrka bifall till utskottets förslag i betänkande AU3 och därmed till regeringens proposition för att utvidga skyddet mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet.
Som vi ju har varit inne på i debatten är det som föreslås i propositionen alltså att avskaffa ett av de undantag som nu finns från förbudet mot diskriminering på nämnda grund - det undantag som funnits på området varor och tjänster för företag med färre än tio anställda.
Från Vänsterpartiets sida välkomnar vi som sagt denna utvidgning. Vi menar att det undantag som finns i dag, som gör att de allra flesta av de företag som människor till vardags har att göra med inte träffas av diskrimineringsbestämmelserna gällande bristande tillgänglighet, är ologiskt och olyckligt. De krav som ställs även på mindre verksamheter ska naturligtvis också vara skäliga, så det finns inget som talar för att detta ska få absurda eller orimliga konsekvenser eller betungande effekter för de berörda företagen. Det är inbyggt i lagens själva konstruktion att det ska ske en skälighetsbedömning.
Detta var något som vi i Vänsterpartiet påpekade och motionerade om redan vid behandlingen av grundpropositionen, Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering , som behandlades av riksdagen före valet 2014. Vi påpekade då att det utöver det principiellt problematiska, att från lagstiftarens sida säga att vissa får diskriminera oavsett förutsättningarna i övrigt, också fanns en annan problematisk signaleffekt, nämligen att ökad tillgänglighet entydigt betraktas som en kostnad och ett besvär.
Men att ha tillgänglighet som utgångspunkt är ett viktigt perspektiv i alla våra samhälleliga relationer. Då behöver alla vara med och dra sitt strå till stacken, fundera över hur man själv organiserar sin verksamhet och påminnas om att det som utestänger faktiskt kan vara just diskriminerande. Ökad tillgänglighet kan ju faktiskt ge fler kunder och vara en möjlighet, inte ett hot, också för mindre företag.
Den tidigare regeringen, som lade fram propositionen 2014, hade likväl med detta och andra undantag. Vi har också hört i debatten att två av de tidigare regeringspartierna, Moderaterna och Centerpartiet, fortfarande inte vill förstärka lagen och alltså föreslår att propositionen avslås i sin helhet. Det tycker jag är trist.
Sverigedemokraterna intar förstås samma ståndpunkt, och argumentationen är, som vi har hört, ganska tunn och svag. Man ställer en idé om regelbörda mot det faktiska behovet av att öka tillgängligheten och ha en lag som är principiellt logisk och sammanhängande. Det kommer en del krystade argument om att det är klurigt och svårt och att vi ska utvärdera lagen innan vi har antagit den, fastän vi har en lag som har gällt för över tio anställda och inte har gett några orimliga konsekvenser.
Om man väldigt hårt vidhåller att det blir osäkerhet om man inte i lagstiftningen preciserar alla situationer som kan uppkomma i den myriad av relationer mellan personer och företag som kan finnas är det naturligtvis ett argument mot nästan all lagstiftning av detta slag. Det är klart att det till syvende och sist många gånger är en bedömningsfråga; det kommer man inte ifrån. Men det finns inget som tyder på att det blir väldigt märkligt om man tar bort undantaget för just företag som har mellan en och tio anställda.
Sverigedemokraterna vill avslå propositionen och vill inte gå i en mer progressiv riktning.
I den proposition som man vill avstyrka finns ett behandlat och presenterat skarpt lagförslag om undantaget. I detta har Sverigedemokraterna slängt in ett yrkande om att ta bort ett annat undantag som inte behandlas i lagförslaget. Det gäller frågan om varaktighet som en del av skälighetsbedömningen. Som många i denna kammare känner till är detta ganska typiskt för Sverigedemokraternas sätt att hantera dessa frågor och sätta det politiska spelet före sakinnehåll.
Jag vill säga något om varaktighet. Vänsterpartiet hade vid behandlingen av propositionen 2014 ett motionsyrkande om att detta rekvisit skulle utgå vid skälighetsbedömning. Vi menade då och vi menar nu att det är viktigt att näringsidkare försöker tänka sig in i situationen för människor med olika typer av funktionsvariationer och gör vad de kan och vad som är skäligt för att deras verksamhet ska vara tillgänglig.
Det grundläggande i arbetet för att skapa ett tillgängligt samhälle är att man inte bara åtgärdar problem när de har uppstått och eventuellt uppmärksammats utan också hela tiden försöker agera medvetet och förebyggande. Men detta är inte temat för den aktuella propositionen, och vi har därför valt att inte skriva någon följdmotion. Vi kommer att återkomma till frågan i ett annat lämpligt sammanhang liksom till andra skärpningar som vi tog upp och förklarade i samband med att lagen kom på plats samt eventuellt nya krav som aktualiseras av den löpande tillämpningen.
I dag yrkar jag med glädje bifall till förslaget.