Herr talman! Jag vill också börja med att tacka ministern för bra inlägg och alltid trevlig ton i debatterna. Jag ska inte prata korv eller korvkiosker.
Jag reagerade lite grann på de exempel på domar som lyftes fram som ett tecken på att lagstiftningen är bra och tillfyllest som den är skriven. Vad jag framför allt reagerade på var den friande domen, där det inte ansågs att det hade varit något slags diskriminering att man inte hade anställt en döv person eftersom man saknade resurser till tolkar.
Det är förvisso bra att företagen inte drabbas orimligt. Men det är här hålen finns med nuvarande lagstiftning, och de kommer att finnas kvar även om man utvidgar lagen.
Som man påpekar har de flesta redan anpassat sig. Vi lever i ett samhälle där man, både för att det är rätt och för att man av ekonomiska skäl vill ha kunder, anpassar sig för att tillgängliggöra sin verksamhet så mycket som möjligt.
Eftersom man hela tiden hänvisar till skälighetsbedömningen betyder det att inga större förändringar ska behöva göras. Därför efterfrågar jag en tydligare konsekvensanalys av vad det är man vill komma åt och tydligare satsningar på vad som kan göras för att den faktiska tillgängligheten ska förbättras.
Sverigedemokraterna har drivit frågan att lönebidrag ska kopplas till en enskild individ. Har man haft det med sig redan vid anställningsförfarandet hade man kanske kunnat vara anställd, för då hade arbetsgivaren kanske haft råd att anlita tolkar.
Jag har personligen motionerat om att man ska se över frångänglighet, inte bara tillgänglighet, så att man ska kunna ha en varaktig relation och våga befinna sig på en plats och veta att man säkert kan ta sig därifrån lika lätt som man kan ta sig dit om olyckan skulle vara framme.
Man säger att detta inte kommer att få så stora konsekvenser. Varför gör man i så fall denna förändring? Varför utreder man inte tydligare vad vi faktiskt kan göra för att förbättra tillgängligheten?