Herr talman och kära minister! Jag önskar av hela mitt hjärta att lagstiftningen blir precis så här bra och att det kommer att fungera precis så här bra, inte bara i tanken och vissheten, för personer med funktionsvariationer och för alla små företag som kommer att få möjlighet att göra dessa förändringar på ett bra sätt utan att de behöver stänga igen eller känna hotet om det.
Men här någonstans skiljer vi oss åt. Jag var med i hela processen då vi drev fram att göra tillgänglighet till en diskrimineringsgrund. Jag var också med och införde undantagen på grund av den osäkerhet som påverkar företagarna. För den som ska starta företag eller redan har ett företag och vill utveckla handlar det hela tiden om att ta alla konsekvenser och kalkyler med i beräkningen om man ska våga ta steget att utveckla, växa eller annat.
Jag delar ministerns uppfattning att de flesta företag gör allt som står i deras makt för att vara tillgängliga, för annars får de inga kunder och inget levebröd.
Lagstiftningen är inte helt tydlig och konkret, och det kan den inte vara, men den kan vara tydligare och konkretare. Det blir ett bekymmer, för man vet inte vad man ska förvänta sig. Vad ska man räkna in i sina kalkyler innan man tar beslut? Detta finns inte med som ett underlag.
De två exempel som ministern tog upp visar på bredden. Det är vitt skilda saker som kan krävas, som man ska ta ställning till och som man ska ha förutsättningar för att räkna in. I slutänden landar det i vad som är rimligt för företagen. Vad anser ministern är rimligt för en företagare att vidta vad gäller åtgärder?