Fru talman! Tack för frågeställningen, eller påståendet!
Jag noterar att man i utskottets ställningstagande, som även Socialdemokraterna står bakom, inleder med betydelsen av en större diskussion om historia, kultur och identitet. Marie-Louise Rönnmark menar nu att detta inte har några gränser, men något finns det väl som förenar det svenska folket, antar jag.
Även Socialdemokraterna i Danmark var naturligtvis kritiska till en kulturkanon i början. Sedan har man dock anammat det. På andra sidan sundet gör man alltså en helt annan bedömning än de svenska Socialdemokraterna och menar att det här har blivit en viktig diskussion och en viktig kanon för att diskutera vad som är danskhet och dansk kultur, både i en progressiv riktning och i ett kulturarvsbevarande syfte.
Ställs en provkarta och palett att använda för lärare och elever i motsats till ett kontinuerligt samtal som vi har kring de här frågorna? Kan inte det ena vara en språngbräda för att föra ett levande och vitalt samtal om vad svensk kultur, identitet och historia är? Varför är man rädd för det? Det har vi ju gjort genom hela historien. Och det är brist på historieundervisning som skapar auktoritära regimer eller historieförvanskning, inte ökad historieundervisning och kulturell undervisning.
Menar Socialdemokraterna att bildning och upplysning även kan vara negativt?
(Applåder)