Herr talman! Inledningsvis vill jag säga att jag är glad att Bengt Eliasson tar bladet från munnen och kritiserar den tidigare alliansregeringen för dess njugga inställning till statliga resurser till kultursamverkansmodellen.
Jag vill också påminna om att Liberalerna faktiskt är det parti som totalt lägger näst minst resurser på kulturpolitiken. Centerpartiet har den svagaste kulturbudgeten, men Liberalerna lägger nästan 600 miljoner kronor mindre än regeringen.
Det jag tycker är problematiskt med Bengt Eliassons anförande är att retorik och politik inte riktigt hänger samman. Jag instämmer i mycket av det Bengt Eliasson säger om att ha förtroende för lokala och regionala aktörer, men om vi tittar i Liberalernas budgetförslag ser vi ju att Liberalerna hela tiden vill runda kultursamverkansmodellen. Man vill ha ett nytt sökbart stöd för lokala kulturinstitutioner, och man vill ha en parallell struktur för museernas entréavgift.
Man visar alltså inget förtroende för kultursamverkansmodellen. Och tittar man i Liberalernas motionsflod ser man en extrem klåfingrighet; där vill man till och med peka ut var institutionschefer ska ha sin arbetsplats. Varför dessa dubbla signaler från Liberalerna?