Herr talman! Det finns en risk i detta som jag tycker är viktig för oss att ta på allvar. Vi har sagt att barnen har rätt till en egen socialsekreterare när de är omhändertagna. Det följer med lite pengar, men med en ekonomisk press på socialtjänsten kan man bli lite rädd för att det inte blir så bra som vi har tänkt oss.
Jag skulle också vilja ställa en fråga om dem som går ett år och ibland mer än tre år. Det är en grupp som ökar. Är det inte mycket viktigt att titta på dem utifrån ett barnperspektiv och se till att de finns ett utrymme för barnen att få ta del av det som alla andra barn får ta del av så att de inte hamnar utanför redan under sin uppväxt.
Vi var och lyssnade på sir Michael Marmot, folkhälsans stora guru. Han sade att satsningar på de uppväxande barnen är någonting som egentligen alla är överens om och som alla säger att vi måste göra.
Jag tycker att vi kan se att det finns en grupp barn vars familj lever på försörjningsstöd, ganska många också med ensamstående föräldrar, som får leva under knappa förhållanden under lång tid. Det vore väl en idé att se över detta, för svaret kan inte vara: I verkligheten ska man inte ha det så här, för i verkligheten ska man ha stöd under en kort period. Rätt svar måste vara hur det ser ut i verkligheten. Svaret kan inte heller bara vara att föräldrarna ska i arbete. Vi tycker alla att det är det bästa, men när det gäller de familjer där de vuxna inte får arbete under en överskådlig period måste vi se till att barnen får en bra uppväxt.