Herr talman! Jag hörde precis rätt eftersom du också upprepade det. Du talade om fattigdomsfälla och morot för att komma ifrån försörjningsstödet. Tidigare talade du också om att fullt friska människor inte ska gå på försörjningsstöd. Nej, de tvingas söka jobb aktivt, annars får de inte försörjningsstöd om de är fullt friska och arbetsföra. Så ser det faktiskt ut.
Den nidbild som du skapar är att fullt friska och arbetsföra människor kan gå och få ett bidrag utan att aktivt söka jobb och göra allt de kan för att få ett jobb. Det kan de inte göra.
Exempelvis ensamstående mammor är en stor grupp. Varför ser man inte till att det finns rätt till barnomsorg på obekväm tid så att de kan ta många av dessa jobb? Nästan alla jobb som många kan få är på obekväm tid - i vård, handel, restaurang och service. Varför ser man inte till att det blir verklighet?
Varför höjer man inte till exempel underhållsstödet? Och hur ska man se på de barn som lever med föräldrar som står långt från arbetsmarknaden? Det är detta som det handlar om. Det handlar om att inte placera människor i fas där de inte blir stärkta för att kunna få ett jobb. Man måste se till att människor får aktiva insatser - en arbetsmarknadspolitik - för att de ska kunna ta ett jobb.
Det handlar om att ha samordnade långvariga stöd för dem som kanske har kommit hit till Sverige och har en lång väg därför att de var i det närmaste analfabeter när de kom hit. Det är inte så lätt utifrån denna situation att bli någon som efterfrågas på arbetsmarknaden.
Det kan också handla om någon som redan i unga år har blivit psykiskt sjuk och som aldrig har fått in en fot och som går med detta under längre tid men inte har fått det som man förr kallade förtidspension. Detta är människor som behöver mycket och ett samordnat stöd. Men de ska också kunna leva ett vettigt liv under tiden, och det ska deras barn också kunna göra.