Herr talman! På tyska säger man "ein Mädchen
für alles" när man talar om någon som sysslar med
allt möjligt utan att få koncentrera sina insatser på
något kvalificerat. På engelska kallar man en sådan
person "a jack of all trades, master of none". På
svenska skulle vi kanske säga "diversearbetare".
Just så tycker vi moderater att kulturpolitiken har
utvecklats för staten - man är med på alla områden i
stort och smått. Allra tydligast ser vi det i kulturut-
skottet när vi hanterar budgetfrågorna. Anslagen
befinner sig i vissa fall på nivån om tiotusentalet
kronor. Det är inte rimligt.
Herr talman! Jag vill med detta på intet vis säga
att ett enda av dess områden är mindre viktigt eller
t.o.m. onödigt, men frågan är ju - inte minst i en
situation där vi strävar efter subsidiaritet och att saker
och ting ska beslutas så nära de berörda som möjligt -
om allt detta kan betraktas som uppgifter för staten.
När den förnumstige skomakaren i klassisk tid kriti-
serade en konstnär fick han ett svar som vi alla kän-
ner igen: Skomakare, bliv vid din läst! Och nog borde
staten ägna sig, såväl inom kulturen som inom andra
områden, främst åt det som den är bäst på.
Den borde ägna sig åt att garantera sådana förete-
elser som de lokala institutionerna inte förmår att
själva åstadkomma, bl.a. därför att vi har en stor
landyta med en liten och utspridd befolkning. I Sveri-
ge är det i stället så att vad som ska ske ute i landet
vet man bäst i Stockholm. Men så är det naturligtvis
inte.
För cirka ett decennium sedan avgav en expert-
grupp från Europarådet en rapport om detta. Jag har
den här i handen. Man konstaterade att t.o.m. de or-
gan som hade till huvuduppgift att verka för kulturen
ute i landets olika delar, t.ex. R:en, dvs. Rikskonser-
ter, Riksutställningar och Riksteatern, samtliga ligger
i Stockholm och är starkt präglade av statens och
huvudstadens värderingar.
Vi moderater ifrågasätter starkt om det har blivit
mycket bättre sedan dess. Övergripande kulturvårds-
frågor, ett nät av regionala basinstitutioner som ope-
rascener, symfoniorkestrar etc. kan vi se som en ge-
mensam, statlig uppgift. Självfallet gäller det också
s.k. nationalscener och nationella övergripande och
samordnande myndigheter, exempelvis Riksantikva-
rieämbetet och Riksarkivet. I övrigt bör statens upp-
gift främst vara att se till att det finns en sådan sam-
hällsanda att skapandet underlättas, med avseende på
såväl själva skapandet som möjligheterna att leva på
skapandet. Detta betyder att lagar och skatter måste
göras mera kultur- och skaparvänliga. Ett annat om-
råde som kan vara statens är att stödja och initiera
samverkan mellan regionala aktörer och att stödja
tillkomsten av nationella nätverk för verksamheter
med landsomfattande intresse.
Att stödja utan att styra bör vara en ledstjärna. Om
än i andra ord är detta tankarna bakom vår reservation
nr 1 - den enda som jag nu också yrkar bifall till.
Herr talman! I två förslag till tillkännagivande - i
reservationerna 14 och 16 - tar vi moderater än en
gång upp genrecenterfrågan. Den frågan var man i
kulturutredningen överens om. Liksom tidigare näm-
ner vi också jazzmusiken som ett typexempel på en
musikgenre som skulle kunna stabiliseras och ut-
vecklas genom sådana konstruktioner.
Herr talman! Moderaterna avger också i detta be-
tänkande två yttranden som berör teaterområdet.
Frågan om Riksteatern har jag redan berört inled-
ningsvis. Vi tycker att den verkliga riksteatern vore
en där de regionalt förankrade teatrarna skapar i sam-
verkan.
I det andra yttrandet påminner vi om att vi i våra
budgetmotioner i ett flertal år har föreslagit ett avse-
värt större anslag än vad regeringen har gjort när det
gäller de fria grupperna. Vi anser att den teaterförny-
else som dessa grupper står för kan vara till gagn för
hela Teatersverige och att staten därför bör underlätta
deras innovativa verksamhet på lång sikt.
Slutligen, herr talman, med tanke på att vi har va-
rit överens som att inte prata så länge - jag har inte
använt mer än hälften av den tid jag anmält mig för -
vill jag säga att jag under punkten 18 i reservation 11
backar upp något så ovanligt som en sjupartimotion.
Representanter för samtliga partier, såväl budgetma-
joriteten som oppositionen, delar min uppfattning om
att åtgärder måste vidtas för att säkra en långsiktig
finansiering av en av landets få kvarvarande profes-
sionella blåsarensembler, Göteborgsmusiken. Sedan
ett par veckor framstår detta som ännu viktigare när
det har aviserats att man från försvarets sida kommer
att lägga ned sin norrländska musikverksamhet. Ut-
skottets skrivning är förhållandevis positiv i frågan,
och man måste utgå från att den fingervisning som
denna utgör för såväl Kulturrådet som regeringen och
stiftarna bör leda fram till att den efterlysta långsikti-
ga lösningen kan förverkligas.