Herr talman! Inför denna fullsatta kammare
kommer jag att ta upp frågor som egentligen
regeringen mer än någon annan skulle lyssna på!
Men de sitter väl på Rosenbad vid lunchbordet med
högtalarna påkopplade. Detta handlar om
regeringsfrågor.
I går var regeringen här, och det diskuterades en
kompletteringsproposition. Då kompletterade man
de frågetecken som fanns förut med några
frågetecken till. Det var i och för sig intressant.
Det vi skall tala om i dag är ett par saker som
kommer att behandlas strax efter mitt anförande.
Det handlar om konsekvenserna av regeringens
agerande och Riksbankens handlande m.m. Det
gäller konsekvensanalyser och annat som är viktigt.
Herr talman! Jag vill understryka att regeringen har
en verkställande roll. Vi är lagstiftande och
granskande i denna riksdag, men det är regeringen
som skall verkställa. När den verkställer är det
väldigt viktigt att den gör det på rätt sätt, och det
sker inte alltid. Ibland är det så klantigt att man tar
sig för pannan. Vi har exempel på det just i dag på
denna punkt. Man har tittat på Byggnadsstyrelsens
omorganisation, privatisering eller vad man nu vill
kalla det.
När man tittar i Riksrevisionsverkets rapport ser
man sådana här grejer: avgörande brister i
beslutsunderlag, omotiverade förändringar av
attestordningar, utbetalning på så bristfällig
information är anmärkningsvärd.
Så fortsätter det: anmärkningsvärd avsaknad av
planer, bristfällig kontroll, maskiner och
inventarier har slumpats bort till kompisar i
nybildade bolag, relativt stora förmåner till
bolagsbildarna, stora budgetöverskridanden, osv.
Sedan kommer ett verkligt understatement i
Riksrevisionsverkets rekommendationer. Där står:
''Problemen och misstagen är dock av sådan
karaktär att det nämnda förslaget till riktlinjer bara
delvis undanröjer dem. Det kan därför finnas
motiv, enligt RRVs bedömning, att regeringen
också överväger möjligheterna att finna en
handläggningsordning inom regeringskansliet och
mellan regeringen och berörda myndigheter som
bättre säkrar kvaliteten i processerna.'' Det kan
man verkligen säga. Detta är otroligt!
Jag gjorde några noteringar från den diskussion vi
hade i finansutskottet om detta. Jag kan läsa upp
några rader. Jag skriver för mitt eget minnes skull.
Det kan vara bra ibland, så att man kommer ihåg
sådana här otroliga saker. Privatiseringen eller
bolagiseringen av kungliga Byggnadsstyrelsen var
ett fullständigt fiasko. Man knöt till sig allt tänkbart
folk, tog alla tänkbara erfarenheter och körde
alltihop åt pepparn. Sedan hoppade det in några
revisorer från Öhrlings och lyckades rädda alltihop.
Att man lyckades med det hade alltså ingenting att
göra med regeringens handhavande eller
myndigheternas handhavande -- det var så klantigt
att det var ett fullständigt världsrekord i klantighet.
Justitiekanslern är inkopplad, men det enda man
inte är riktigt på det klara med är vilka som var
skurkar eller hur många skurkar det var fråga om.
Hade det här ägt rum i ett annat land, exempelvis i
Amerika, där man i flera månader kan hålla på att
debattera Whitewater -- för att inte tala om
Watergate -- skulle man gå på något alldeles otroligt
i den här frågan.
Om det i Sverige fanns några levande journalister
som sysslade med annat än att dricka kaffe och i
stället höll på med undersökande journalistik,
skulle också de ställa frågan: Vad hände egentligen
i samband med omdaningen av Byggnadsstyrelsen?
Vad som har hänt är fullständigt fantastiskt!
Jag har förut frågat hur dum man får vara i politiken
utan att bestraffas, och jag vet nu att dumhet icke
är straffbart i den här hanteringen. Det är i alla fall
märkligt att frågan om Byggnadsstyrelsens
organisation också har paralleller på många andra
ställen.
De ledamöter från finansutskottet som är här nu
kommer i håg att Ny demokrati vid behandlingen
av det här ärendet talade om en 20-procentig
rationaliseringspotential, vi sade att alla statliga
verk borde rationaliseras med 20 %. Vi hade då sett
hela det här klanteriet, en revisor hade berättat att
det gick att plocka in 30 eller 40 %, och vi föreslog
då en rationalisering på 20 %. Utskottet sade då:
Nej, nej, absolut inte! Det går inte. Vi avstyrker. Så
kan det gå till.
Herr talman! Jag vill påpeka följande: Det var
väldigt nära att skattebetalarna i Sverige fick betala
flera hundra miljoner kronor av ren klumpighet,
klantighet och snudd på kriminalitet i den här
handläggningen. Det här är givetvis en fråga som
regeringen skall stå till svars för. Av den
anledningen anslöt vi oss också till önskemålet att
högsta regeringsinstans, i det här fallet
finansministern, själv skall komma till riksdagen
och redogöra för frågan. Det är ändå regeringen
som har det verkställande ansvaret för det som sker
i Sverige.