Herr talman! Jag förstår att det måste vara ett
utslag av s.k. folkpartihumor, vilket är en mycket
svårdefinierbar företeelse i det politiska Sverige,
när herr Leijonborg jämför mig med den klantiga
generaldirektören som vi blev av med så
småningom.
Jag vill påminna herr Leijonborg om att jag
lämnade min partiledarpost frivilligt och med
mycket gott samvete. Jag brukar säga ibland att det
kan vara bra att föregå med gott exempel. Jag
tycker att det finns många här inne som skulle
kunna lämna in eftersom de har varit med för länge.
I sakfrågan tycker jag att det viktiga är att Lars
Leijonborgs partikamrat Wibble, finansministern,
med sällskap på Rosenbad måste förstå, reagera
och respektera den reaktion som kommer från
riksdagen och finansutskottet. Man har förfarit på
ett uppseendeväckande klantigt sätt inom det
verksamhetsområde som är regeringens ansvar.
Jag är rädd för att detta bara blir en krusning på
ytan. Det spelar väl ingen roll. Slutet gott, allting
gott. Vi förlorade inte ett par hundra miljoner. Tack
vare att revisorerna var duktiga kunde det hållas
ner. Men jag tycker att det är precis lika allvarligt i
alla fall. Det är en stor och viktig principfråga -- det
är därför jag har ställt upp i den här debatten -- att
riksdagen håller tummen på ögat på regeringen när
den inte sköter sin verkställande roll.