Herr talman! Det är precis det jag försöker säga. Det handlar om tydligheten, till och med när alla är överens. Problemet är att i denna situation i en domstol är man inte överens. Det är ord mot ord. Även om personen i fråga mycket väl vet att det skedde en våldtäkt på plats är det fortfarande så i rätten att ord står mot ord om man förnekar detta. Då gäller fortfarande denna bevisvärdering.
Tyvärr får vi säga att hur man än gör kommer aldrig ett nej att bli ett nej. Så är det. Jag har varit målsägandebiträde i ett antal rättegångar, och jag känner verkligen att det är tungt. Många känner sig otroligt ifrågasatta, och jag kan förstå att folk i vissa fall till och med låter bli att anmäla om de skulle utsättas för detta igen. Det är hemskt att man kan känna så när man bara har suttit på bänken bredvid och inte själv har varit berörd.
Så är det i Sverige, och även om man tittar internationellt ser man att det i dag tyvärr inte finns något land där lagstiftningen är så glasklar att ett nej är ett nej. Men vi kommer säkert att ta upp frågan i kammaren igen, och som jag tryckte på tidigare tror jag att det är viktigt med en utvärdering.