Herr talman! Jag tycker att utrikesministern borde
besvara den fråga som jag ställde om den norske
utrikesministerns uttalande. Här skiljer sig den
norska regeringens hållning från den svenska
regeringens. Det är en mycket mer distinkt och
bestämd hållning än den som kommer till uttryck i
statsministerns och utrikesministerns uttalanden.
Det är i och för sig bra att utrikesministern säger att
man vill agera inom ramen för olika internationella
och europeiska organ. Men frågan är på vilket sätt
utrikesministern vill agera. Enligt min mening är
det klart otillräckligt att man nöjer sig med att ha
en debatt här och i olika internationella forum.
Faran är betydligt större. Vi skall komma ihåg att
även om denna fascistiska rörelse fick 13 % så har
de en koalition med ett mycket extremt högerparti
under statsministerns ledning. Man kan klart säga
att det inte bara är ett parti långt ut på högerkanten,
utan det är ett populistiskt parti som är djupt
involverat i ekonomiska egenintressen.
Här gäller det verkligen för den svenska regeringen
att söka samarbetspartner för internationella och
europeiska aktioner som verkligen går ut på
möjligheten att bekämpa denna företeelse i Italien.
Faran ligger nu i att detta kommer att sprida sig till
andra länder och att man får förankring i andra
regeringar också. Då bör man påminna sig om vad
som hände på 20- och 30-talen, då den politiska
hållningen var alldeles för passiv och helt
otillräcklig för att mobilisera mot den fascistiska
och nazistiska faran.