Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.
Jag hade förväntat mig att få svaret av
statsministern, då en del av frågan direkt berör hans
egen kommentar till den mycket oroväckande
valutgången i Italien.
I Dagens Eko den 29 mars bagatelliserade Carl
Bildt nyfascisternas framgångar i valet. I stället för
att med skärpa och entydighet ta avstånd från
nyfascisterna och högerextremisterna gav
statsministerns uttalanden ett intryck av flathet och
historielöshet.
Han ville jämställa demokratiska vänsterpartiet
PDS -- ett demokratiskt parti som tillhör
Socialistinternationalen -- med fascister. Den
italienska fascistledaren förklarade i en intervju i
påskas att Benito Mussolini -- Il Duce -- var detta
århundrades största statsman. Fascistpartiet MSI
har fått tre regeringsposter, bl.a. vice
premiärministerposten. Fascisterna ingår i
Nationella alliansen, som sammanlagt fått fem
ministerposter.
Carl Bildt sade vidare i Ekointervjun att den politik
som Berlusconi företräder är ''en ganska kraftfull
ekonomisk reform- och saneringspolitik och det
tror jag att Italien behöver''.
Utrikesministerns vaga uttalanden framstår mot
denna bakgrund som icke acceptabla. Särskilt
betänkligt och felaktigt är hennes slutsats att den
italienska demokratin har visat förmåga till
förnyelse inom det demokratiska systemets ramar.
De italienska fascisterna försvarar och glorifierar i
dag sin historia.
Fascisterna tog makten i Italien 1922. På olika sätt
banade de vägen för det som senare skulle hända
i Tyskland. Mussolini införde en järnhård diktatur
med systematisk förföljelse av oppositionella.
Partier och fackföreningar upplöstes, pressen
underkastades fullständig censur. Medborgerliga
rättigheter upphävdes, och de som protesterade
kom i fängelser och interneringsläger. Många
avrättades.
Då andra världskriget bröt ut ställde Mussolini och
hans fascister genast upp på Hitler-Tysklands sida.
Reaktionerna mot den italienska regeringen är
starka i många länder i Västeuropa och också inom
EU, vilket kontrasterar mot den svenska
regeringens hållning.
Norges utrikesminister Björn Tore Godal har gjort
ett uttalande där han låtit förstå att den norska
regeringen inte tänker möta de fascistiska
italienska ministrarna.
Flera franska politiker med presidenten i spetsen
har agerat i saken, och frågan är väckt i
Europaparlamentet.
Vilken inställning har regeringen till den norske
utrikesministerns hållning?
Är regeringen beredd att ompröva statsministerns
förhastade uttalanden?
Det är något slags naiv överslätande hållning som
regeringen företräder, att tro att man genom samtal
och debatt skall kunna komma åt detta problem.
Hur ser regeringen på att italienska regeringen kan
få posten som ordförande i EU?
På vilket sätt vill regeringen verka för att den
italienska utvecklingen inte sprider sig?
Har regeringen verkligen ingen annan medicin mot
den fascistiska faran än dialog och debatt?
Har regeringen ingenting lärt av utvecklingen
under 20- och 30-talen?