Fru talman! Det var intressant att höra de sista or-
den som Lennart Kollmats sade i sitt inlägg när han
lämnade talarstolen. Han brukar aldrig säga någon-
ting när vi finner varandra i olika samarbeten, men
det finner han tydligen mer naturligt.
Därmed vill jag också ha sagt att vi här har ett
betänkandet där vi moderater står helt bakom majo-
ritetsskrivningen. Det kanske inte är så ofta i och för
sig. Oppositionens uppgift är å andra sidan att oppo-
nera. Skulle det någon gång vara så att majoriteten får
samma goda idéer som oppositionen är det inte något
fel i det.
Arkiven är väldigt viktiga som samhällets minne.
Ett samhälle utan museer och arkiv får minnesförlust,
och då görs det väldigt allvarliga misstag. Förutom att
man inte kan lära sig av de tidigare begångna missta-
gen vet vi faktiskt att våra arkiv haft stor betydelse
för t.ex. rättsprocesser in i föregående sekel som
emanerade i förhållanden på 1600-talet.
Vi kan bara tänka på Skattefjällsmålet mellan
svenska staten och samerna som byggde på de över-
enskommelser som hade brutits och som var gjorda i
mitten på 1600-talet. Då var det väldigt viktigt att
man kunde gå tillbaka och finna de orginalhandlingar
som avgjorde det målet. Det är alltså viktigt att män-
niskor som har rätt också kan få sin rätt. Det är kan-
ske inte det vi ofta tänker på när vi talar om arkiv.
Vi vill gärna skicka med från vår sida ett par var-
ningssignaler, fastän vi står bakom betänkandet, som
gäller bl.a. det som en del har berört här om elektro-
niska medier och den snabba utvecklingen. Det är
framför allt den ständiga utvecklingen med föränd-
ringar av det vi brukar kalla för hårdvara som är ett
problem.
De av våra arkiv som har fört över material eller
som har fått material via elektroniska medier måste
ständigt se till att allteftersom utvecklingen sker att
föra över dem till nya läsbara former, vilket är svårt,
kan förstöra kvaliteten och framför allt är ganska
kostsamt. Alla kan dessutom inte skaffa sig och ha en
hel uppsättning med utrustning hela tiden.
Låt mig ta ett litet exempel ur min egen erfaren-
het. Jag spelade år 1973 in riksdagens sista högtidliga
öppnande på öppen-spole-video. Det fanns då. Det
finns i dag icke en apparat i det här landet där jag kan
sätta i de båda spolarna och lyssna på Lars Orups
kommentarer, höra på klampmarsch och parad-
marsch. Det finns alltså inte någon sådan, och det är
inte så förfärligt länge sedan. Det är många sådana
misstag som har gjorts där vi i dag har svårt att kom-
ma åt den information och de fakta som finns.
Det andra som vi måste se upp med och som det
kan finnas skäl för oss att återkomma till sedan är att
den moderna tidens miljöföroreningar förstör. Det
gäller inte bara det som nu har refererats till när det
gäller Krigsarkivet och mögel. Både i vårt land och i
andra länder har man bekymmer med luftföroreningar
som löser upp pergament, förstör gamla skinnband
och mycket annat. Det är stor anledning att samordna
forskningen på miljöområdet också med arkivvården.
Det tredje som jag skulle vilja skicka med en var-
ningssignal för gäller överförandet efter det att
Svenska kyrkan och staten delvis har gått skilda vä-
gar. Det finns trots allt arkivalier, eftersom kyrkan har
varit en statlig institution under cirka fyra och ett
halvt sekel, som ska föras över. Det har inte varit det
allra lättaste att göra det.
Jag satt med i den utredning som tittade på de frå-
gorna och lade fram ett förslag om hur det hela skulle
klaras av. Det har visat sig att så enkelt som vi hop-
pades att det skulle vara är det inte. Det är väldigt
viktigt i glappet mellan olika organisationer eller i
glappet mellan olika former för förvarande att inte
viktigt arkivmaterial försvinner.
Fru talman! Det kan föranleda oss att återkomma.
Men den här gången ställer vi oss bakom majoritets-
texten.