Fru talman! Jag får tacka socialministern för svaret. Jag tycker att det är bra att socialministern delar min oro för den överförskrivning som sker och anser att den bör förhindras. Det är också bra, tycker jag, att mitt husorgan Göteborgs-Posten tagit upp den här frågan och belyst den i en artikelserie. Det är vidare bra att det med anledning av den artikelserien genomfördes en hearing den 3 mars kring den här frågan. Jag kunde tyvärr inte själv vara med, men jag har fått information om att hearingen besannade väldigt mycket av det som jag redan visste om att det här är ett stort problem. Det är bra att vi kan se fram mot den rapport som Mobilisering mot narkotika ska lägga fram.
Men allt är inte bra. Det är inget nytt, socialministern, att det överförskrivs narkotikaklassade läkemedel i Sverige. Jag jobbade själv i slutet av 70-talet och hela 80-talet med barn vars mödrar hade ett gravt missbruk, och jag undrade ofta hur de hade fått tag på sina starka tabletter. Jag fick då höra väldigt många berättelser om att det inte var några svårigheter att komma över sådana tabletter. Det var bara att gå till flera olika läkare och säga att maken hade dött eller att det hade hänt något annat tragiskt i familjen för att man skulle få tabletterna förskrivna.
Man kan undra varför läkarna skriver ut mediciner på detta sätt, men det är inte så enkelt för den enskilde doktorn att framför sig kanske ha en gråtande mamma, som säger att hon behöver tabletter.
Det har visserligen, som socialministern sade, lagts fram ett förslag om införande av en läkemedelsförteckning på Apoteket AB som ett första steg för att lösa ett akut informationsproblem, men jag är tveksam till att detta räcker. Jag kan inte riktigt förstå varför man måste gå runt det här systemet. Lösningen kommer med säkerhet inte att bli tillräckligt snabb och kommer dessutom att bli inkomplett. Läkarförbundet är av många skäl negativt till det här och har i alla fall som jag tycker ett bättre förslag som bör utredas. Det säger bland annat att man kan se att en patient har fått vissa läkemedel men att man inte kan få reda på förskrivningsorsak, diagnos och målet för behandlingen, om det förekommer allergier och så vidare.
Det är fråga om en förteckning med i och för sig kanske viktig information, men jag tycker att det verkar som om det fattas en del i uppläggningen. Läkarförbundet tycker att det i stället borde läggas upp en läkemedelsjournal kopplad till de patientjournaler som läkaren för. Jag tycker att idén om en läkemedelsförteckning bara är en tidsödande omväg för att stilla de bekymrades oro. Det blir ändå inte bra.
Det här har tagit lång tid. Vi har känt till de här bekymren jättelänge, men som i så många andra frågor som vi diskuterar i denna kammare säger Socialdemokraterna att de ser problemet och har börjat angripa det, men det görs inte särskilt mycket. Detta är ytterligare ett fall där det visserligen görs något positivt men inte allt som behövs.
Jag har också frågat Lars Engqvist om han är villig att låta fler professionella medverka i beslut inför medicinering av patienter med narkotikaklassade läkemedel. Det behöver finnas flera som hjälper läkaren att se vad som egentligen är den här patientens behov. Detta har jag inte fått något besked om i det lämnade svaret.