Fru talman! Vänta och se, säger socialministern. Jag tycker att vi har väntat och väntat. Vi vet att det här är ett problem och inte ett så litet problem. Då säger man: Men utredaren sade så här och vi kan inte gå vidare.
Det är klart att socialministern, som sitter med regeringsmakten, kan titta närmare på saker och begära saker. Det har ju hänt mycket när det gäller datalagstiftningen. Jag tror att man skulle kunna göra på ett helt annat sätt och forcera detta. Det måste göras ändringar av flera lagar och så vidare.
Vill man verkligen någonting riktigt mycket så kan man göra det mesta här i världen. Har man dessutom regeringsmakten borde man kunna göra detta. Jag kan inte förstå att det ska vara så himla svårt.
Om både Landstingsförbundet och Läkarförbundet är inne på den här linjen borde man titta på det här en extra gång, tycker jag, i stället för att säga att nu gör vi en halvmesyr och sedan väntar vi och ser.
Vänta och se är det dummaste som kan hända när det gäller just den här frågan. Vi vet att många patienter får mycket medicin därför att doktorn kanske inte alltid orkar säga nej eller har gått in i någon sorts relation med patienten som är svår att bryta. Socialstyrelsen har ju gjort en mycket fin kartläggning över många individer. Där syns verkligen problemen i sin prydno, hur svårt det är för respektive läkare.
På tåget häromdagen, där vi satt i tre timmar från Göteborg till Stockholm, träffade vi en sjusköterska som jobbar i ett sådant här TUB-projekt. Man jobbar med patienter som kommit in i beroende av läkemedel, och man försöker att sätta ut de beroendeframkallande läkemedlen och ersätta dem med annat. Hon berättade individ för individ - hon sade förstås inga namn - hur fantastiskt jobbigt det kan vara för den som fått jättestora mängder läkemedel. Det är inte alltid bara narkotikaklassade läkemedel utan också smärtstillande läkemedel som patienterna har blivit beroende av och som det är väldigt svårt för dem att sedan ta sig ur.
Finns det någon öppning i det här? Är det bara så att socialministern säger att nu ska jag genomföra detta, sedan om några år ska jag göra någonting annat, eller kan vi förvänta oss att socialministern försöker att titta över detta och se om det inte kan gå att komma in en annan väg? Jag tror att detta är fel väg.