Fru talman! Marita Aronson påpekar alldeles riktigt att detta är ett problem som vi har brottats med under lång tid. Det har emellertid under de senaste åren hänt mycket stora saker för att vi ska få en bättre kontroll av förskrivningen.
Först och främst är det ganska viktigt att påpeka att vi sedan den 1 februari förra året har nya förskrivningsregler. Det innebär att läkare som förskriver narkotiska preparat ska ange en särskild kod, annars får apoteket inte lämna ut dessa läkemedel.
Vi har också numera en möjlighet för Socialstyrelsen att begära in dessa recept och göra en granskning av förskrivningen. Det är en helt ny situation. Det innebär att vi nu inte har det problem som vi hade för några år sedan, nämligen att vi inte hade någon som kunde kontrollera vilka narkotikaklassade läkemedel som hade skrivits ut. Nu ska läkaren som skriver ut receptet ange en särskild kod. Socialstyrelsen kan begära in dessa recept och gå igenom dem för att granska hur förskrivningen har gått till. Vi har på det sättet en mycket bättre situation.
Jag har också förstått att man inom Socialstyrelsen diskuterar att effektivisera den tillsynen. Det är ju en ny möjlighet för Socialstyrelsen. De går nu igenom vad man ska göra för att få en bättre kontroll av den förskrivning som sker.
Sedan återstår frågeställningen om vilka nationella förteckningar eller nationella register vi ska ha. Då är det politiska problemet att den utredning som arbetade med den här frågan, nämligen den Ekbergska utredningen, fastnade vid att avstå från att ge förslag i enlighet med Läkarförbundets och för övrigt också sjukvårdshuvudmännens krav, helt enkelt därför att utredaren ansåg att det stred mot fundamentala principer i datalagstiftningen. Han var rädd för att ett sådant här register skulle bryta mot kraven på integritet.
Man kan diskutera om utredarens rädsla är överdriven. Men vi har från regeringens sida sagt att de förslag som utredaren ändå lämnar ska vi nu gå till riksdagen med. Jag hoppas kunna presentera en proposition på de här områdena. Det innebär att läkaren har möjlighet att få reda på vilka läkemedel som den enskilda patienten står på, vilka läkemedel andra läkare har skrivit ut. Vi har haft en rad upprörande fall där det visat sig att läkare skrivit ut narkotiska preparat i tron att patienten inte tidigare har förskrivits sådana läkemedel. Detta kommer att förhindras på det sättet att läkaren nu kan begära att få ta del av patientens hela läkemedelslista vid sin bedömning.
Det som återstår är att ta ställning till det som är Läkarförbundets och i någon mån även Landstingsförbundets krav. Den frågan har vi sagt att vi ska utreda vidare. Låt oss nu genomföra det utredningen föreslår, så får vi en ännu bättre ordning. Sedan går vi vidare för att pröva den fråga som Läkarförbundet har ställt.
Men eftersom utredningen mycket bestämt avrådde från detta har regeringen inga möjligheter att låta det bli ett förslag till riksdagen. Det måste alltså utredas på nytt. Det är det jag försöker påpeka i interpellationssvaret.
Sedan har vi frågan om att låta andra delta i förskrivningen. Jag tycker att det är rimligt att läkaren som förskriver också rådgör med andra inom professionen eller med de som har andra professionella bakgrunder för att göra bedömningen. Men den som förskriver läkemedel till slut är ändå läkaren. Det var det jag försökte påpeka i mitt svar.