Fru talman! Tack, Vasiliki Tsouplaki, för den uppföljande frågan!
Om vi ska gå in och diskutera journalistik, konsekvensneutralitet, oberoende och opartiskhet får vi nog boka in en samtalskväll, kanske någonstans här i Stockholm, och ha ett längre, mer filosofiskt och djupare samtal om de här frågorna. I så fall behöver vi gå in på mycket djupare saker än vad jag kan göra på en och en halv minut när jag står här för att redogöra för hur jag tänker att människor fungerar, oavsett om man är journalist eller inte, hur man tar beslut och så vidare.
Det är helt uppenbart att det finns enskilda journalister som begår övertramp till exempel när det gäller konsekvensneutralitet; det finns hur många exempel som helst på detta. Vad public services grundläggande ambition är när det gäller detta är någonting annat.
Apropå filterbubblor lever journalister som jobbar inom public service också i filterbubblor där de har sin verklighet och sin sanning att förhålla sig till. Det här är ett problem som är stort i samhället i dag, inte minst med tanke på sociala medier.
Jag kan räkna upp mängder av exempel. I min dator har jag en lista på exempel där public service, enligt mig och min subjektiva uppfattning, har brustit i dessa saker. Det skulle alltså bli ett filosofiskt samtal.
Så långt som vi kan sträcka oss i frågan om opartiskhet behövs det dock, precis som Vasiliki Tsouplaki sa, mer forskning åt folket, fler undersökningar och fler granskningar – allt som kan bidra till att förhindra den bild som nämndes tidigare. Konspirationsteorier kan lätt uppstå i sociala medier och dra iväg åt alla möjliga håll. Om vi kan hindra dem och exempelvis genomlysa fakta är det jätteviktigt att vi gör det. När det gäller sändningstillståndet tycker jag att det är ett bra förslag att genomföra dessa granskningar som ett led i den utvecklingen.