Herr talman! Det där var nog tre fyra frågor i en.
Jag menar att Sverige har en stolt tradition som går decennier tillbaka när det gäller att engagera oss i kärnvapennedrustning. Det är klart att vi ska fortsätta med det. Vi ska vara aktiva på alla de olika spår och möjligheter där vi kan vara det. Vi har dessutom en framstående expertis på detta område, som också kan hjälpa oss i olika spår för detta.
Arktis är ett jätteviktigt område. Det kanske vi kan återkomma till. Men vi måste verkligen hålla ögonen på vad som sker i hela Arktisområdet, och jag tror att vi kan ha ett nordiskt samarbete kring den frågan ur den aspekten.
Däremot innebär ju Natomedlemskapet att Nato sitter tungt på sina medlemmar. De får inte gå så långt, för då hamnar man under ett kärnvapenparaply. Så är det ju, och därför hör man inte så mycket ifrån dem i dessa frågor, utan de gör det mer pliktskyldigt. Jag tror dock att vi i Norden kommer att kunna ha en bra och livlig debatt inte minst om icke-spridningsavtalet, så vi måste ju försöka hitta vägar till dialog också mellan kärnvapeninnehavarna och andra länder för att se på vilka vägar vi kan komma framåt.
Att det kommer ett sådant här förslag om en förbudskonvention är ju ett uttryck för den stora frustration som världen känner inför bristen på framsteg och det faktum att ett land som USA faktiskt nu moderniserar sina kärnvapen. Det blir farligare och farligare och fler och fler länder som vill ha kärnvapen.
Världen protesterar och säger att vi inte har fått se några framsteg på sistone i förhandlingarna, och därför kommer det nu reaktioner av det slaget. Men det måste ju också vara ett praktiskt verktyg för alla länder som ska skriva under, och det är också därför vi behöver titta noga på vad det skulle innebära.
Vi ska fortsätta att vara aktiva, och det är väl säkrast att fortsätta med en regering av det här slaget för att veta att frågan om kärnvapennedrustning står i centrum.