Fru talman! Anne-Katrine Dunker har frågat mig
vilka åtgärder jag ämnar vidta för att minska tiden
mellan anmälan och domstolsprövning. Hon har vida-
re frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att
misshandlade kvinnor under pågående utredning inte
ska behöva leva under hot och fortsatta trakasserier
av den åtalade mannen.
Både kortare handläggningstider inom rättsväsen-
det och ökat skydd för dem som riskerar att utsättas
för våld av närstående eller tidigare närstående är
högt prioriterade frågor inom Justitiedepartementet.
Redan för drygt ett år sedan tillsatte regeringen en
särskild beredning, Beredningen för rättsväsendets
utveckling. En av beredningens viktigaste uppgifter
är just att lämna förslag på hur handläggningstiderna
inom rättsväsendet kan kortas.
I somras lämnade beredningen sitt första delbe-
tänkande (SOU 2001:59). Förslagen i betänkandet är
avsedda att utgöra ett huvudalternativ för hur ett nytt
snabbförfarande i brottmål kan se ut. Det föreslås
bl.a. att åklagarens möjlighet att utfärda stämning och
kalla till huvudförhandling ska utvidgas. Det föreslås
också att åklagaren ska ges behörighet att fatta beslut
- och det redan under förundersökningen - om att
inhämta viss personutredning.
Beredningen har dessutom strax före jul lämnat
ytterligare ett delbetänkande (SOU 2001:93). Där
lämnas förslag som ska göra det möjligt att i avsevärt
större utsträckning än för närvarande utreda brott på
ett förenklat sätt. Enligt beredningens bedömning ska
även detta förslag kunna medverka till att förkorta de
totala handläggningstiderna inom rättsväsendet.
Båda betänkandena bereds inom departementet
och kommer att utgöra en grund för det fortsatta re-
formarbetet.
Redan nu pågår på flera orter försöksprojekt som
syftar till att, inom ramen för gällande regelverk,
förkorta de totala genomströmningstiderna från
brottsanmälan till dom. För de flesta projekt finns en
målsättning om att tiden mellan brottsanmälan och
dom ska vara cirka fyra veckor. De första projekten
startade för cirka två år sedan i Handen, SL-projektet,
och i Jönköping, KLÖS-projektet. Dessa är nu avslu-
tade, men arbetet på dessa orter drivs vidare på det
sätt som utvecklades under försöken. SL-projektet i
Handen var inriktat på våld mot kvinnor. Där be-
stämdes tiden för brottsutredningsförfarandet till fyra
dagar från anmälan om brott till beslut i åtalsfrågan.
Redan veckan efter det att åtalsbeslut fattats skulle
huvudförhandling äga rum. När det gäller Handen-
projektet har det konstaterats att det - sedan projektet
pågått en tid - skett en minskning inom domkretsen
av antalet anmälda fall av misshandel mot kvinnor.
Bland dem som deltagit i projektet finns uppfattning-
en att detta har sin grund i att samhällets reaktion på
brottet kommit snabbare.
När det gäller den andra frågan - vilka åtgärder
jag ämnar vidta för att misshandlade kvinnor under
pågående utredning inte ska behöva leva under hot
och fortsatta trakasserier av den åtalade mannen - kan
jag också här komma med positiva besked.
Justitiedepartementet har nyligen remitterat en
departementspromemoria med förslag till lagändring-
ar som syftar till att förbättra skyddet för dem som
utsätts för våld och trakasserier av någon närstående
eller tidigare närstående.
I promemorian föreslås bl.a. att ett besöksförbud
ska kunna avse den egna bostaden om det på grund av
särskilda omständigheter finns en påtaglig risk för att
den person förbudet avses gälla kommer att begå
brott mot en sammanboendes liv, hälsa, frihet eller
frid. Polisen föreslås även få befogenhet att meddela
interimistiska beslut om besöksförbud, s.k. tillfälligt
besöksförbud. Vidare föreslås att ett besöksförbud
ska kunna utvidgas till större områden än i dag.
Remisstiden går ut i mitten av mars och jag hop-
pas kunna komma tillbaka till riksdagen i höst med
förslag till lagändringar.
Fru talman! Jag vill i detta sammanhang också
understryka att försök att sabotera brottsutredningar
eller rättegångar genom att påverka bevispersoner
genom våld eller hot inte bara är ett angrepp mot den
utsatta personen. Det är ett angrepp mot oss alla och
mot Sverige som rättsstat. Att vittnen och målsägande
kan känna sig trygga och därigenom vågar berätta vad
de har iakttagit är en förutsättning för att brottsbe-
kämpningen ska kunna bedrivas effektivt.
Regeringen har därför, nyligen, tillkallat en sär-
skild utredare med uppgift att utforma ramen för ett
program till skydd för bevispersoner m.fl. och föreslå
den lagstiftning som behövs (dir. 2001:107). En av de
frågor utredaren särskilt ska överväga är vilka åtgär-
der som behövs för att förhindra att bevisperson, på
grund av rädsla, vid huvudförhandling ändrar en
tidigare lämnad uppgift eller avstår från att lämna en
sådan. Uppdraget ska slutredovisas senast hösten
2003.
Avslutningsvis en kort kommentar till Anne-
Katrine Dunkers påstående om att merparten av de
tillskott som polisen tillförts går åt till att minska
polismyndigheternas underskott. För 2001 utökades
polisens anslag med nästan 1,2 miljarder kronor ex-
klusive pris- och löneomräkningen. Vid ingången av
2001 uppgick polisens underskott till ca 300 miljoner
kronor. Det innebär att anslagsökningarna både kan
finansiera tidigare underskott och bidra till höjd kva-
litet i utredningsarbetet samt ökad lagföring.