Herr talman! Den här frågan handlar inte bara om exakt hur mycket pengar som anslås. Det handlar också om hur dessa pengar ska sökas. Där är ett problem i dag att man får ansöka varje år och att det är projektanslag. Man kan inte planera verksamheten på lång sikt, och eventuella anställda kan inte planera sin framtid. Man vet aldrig från år till år om verksamheten kommer att minskas eller till och med tvingas lägga ned. Det här är vansinnigt, med tanke på att det är en grundläggande verksamhet, speciellt i de kommuner där det är de ideella kvinnojourerna som tar hand om det här och där kommunen inte gör så mycket eller inte gör något alls. Då borde man inte behöva leva under de här osäkra omständigheterna. Det är det här som borde ändras, både på kommunal nivå när det gäller projektanslag och på statlig nivå när det gäller de anslag man kan få på området. Det borde vara en längre planeringsperiod.
Bostadspolitiken kan vi inte heller komma ifrån. Även om man skulle ge mer pengar till kommunerna kan de inte trolla fram bostäder. Byggs det inte finns det inga bostäder att tillgå. Här behövs stimulanser för att få i gång byggandet av hyresrätter med rimliga hyresnivåer, för de byggs inte av sig själva. Marknaden löser inte det här. Det finns också ett stort renoveringsbehov i miljonprogramsområdena. Det finns lägenheter som har sanitära olägenheter och som blir alltmer obeboeliga eftersom underhållet är eftersatt och renoveringarna inte görs. Det här riskerar i framtiden att leda till att detta bestånd inte finns att tillgå därför att det är fullständigt förfallet. Regeringen måste göra någonting och se till att det tillkommer statliga anslag på det här området.
Avslutningsvis: Eftersom så många av de här kvinnorna är sjukskrivna, lever under väldigt knappa omständigheter och till och med riskerar utförsäkring måste också sjukförsäkringen ses över för att öka deras möjligheter att klara sig.