Herr talman! Till att börja med vill jag säga till Maria Larsson att det jag sade i mitt anförande var att regeringen har tagit steg. Som vi ser det är de stegen inte tillräckligt omfattande för att lösa problemet. Vi bryr oss mer om verkligheten och de problem som finns och fortfarande finns kvar och som måste få en lösning än att berömma regeringen.
Vi har självklart, precis som jag sade tidigare, ingenting emot att man tar steg åt rätt håll. Det är någonting som vi stöder. Men vi är ett otåligt parti. Vi vill att det ska hända mer. Vi vill att alla kvinnor som utsatts för våld i nära relationer ska få den hjälp och det stöd de behöver.
Jag håller med ministern om att vi har stora förhoppningar om att det kommer att komma nya förslag. Vi behöver arbeta på många fronter, och vi behöver få fler metoder. Vi behöver använda alla verktyg som finns i verktygslådan för att lösa problemet.
Det handlar om det långsiktigt förebyggande arbetet som självklart är grunden. Men vi kan inte därmed glömma bort de som i dag, här och nu, utsätts för våld i vårt samhälle i nära relationer. De hamnar i en enormt besvärlig och livshotande situation i många fall. Vi måste se till att vi har tillräckliga åtgärder för att ge de kvinnorna det skydd och den trygghet som de förtjänar och har rätt till.
Ministern säger att vi borde ha debatterat detta om några veckor. Det gör jag väldigt gärna. Vi tycker att detta är en fråga som måste debatteras om och om igen och som hela tiden måste läggas upp på bordet och diskuteras. Problemet är så allvarligt att vi aldrig någonsin får glömma bort det.
Jag vill avsluta med en tydlig fråga till Maria Larsson. Det är egentligen grunden i min interpellation. Att röra sig med små steg åt rätt håll är inte fel, men det är inte tillräckligt. Min fråga är: Hur länge ska vi behöva vänta innan alla kvinnor, varenda kvinna som utsätts för våld i nära relationer och behöver trygghet, vård och skydd, också ges den trygghet, den vård och det skydd som de behöver och förtjänar?