Herr talman! Sveriges kvinnojourer vittnar om att de nu har fler kontakter än tidigare med kvinnor. Under förra året var det 5 000 fler kontakter än året före, alltså kontakter med utsatta kvinnor. Kvinnojourerna är tvungna att neka tre av fem plats på grund av platsbrist. Trycket är enormt. Det beror inte bara på att det är kvinnor och barn, hela familjer, som behöver hjälp utan det beror också på den svåra bostadssituationen.
Det är tufft att ge sig ut på bostadsmarknaden och hitta en bostad när man kommer direkt från en kvinnojour och många gånger har förlorat sitt tidigare hem. Många av kvinnorna är sjukskrivna. De blir sjukskrivna på grund av misshandeln och terrorn. Dessutom kanske de har förlorat sitt jobb. Arbetsgivarna är ofta inte intresserade av en fortsättning, och när kvinnorna måste fly och gömma sig blir det svårt att fortsätta att arbeta. Det betyder att dessa kvinnor ofta har en tuff ekonomisk situation, och att då ge sig ut på den ordinarie bostadsmarknaden är svårt.
Många får inte heller tillräcklig hjälp av kommunen, vilket naturligtvis beror på att kommunen inte alltid prioriterar det tillräckligt högt. Kommunerna är dessutom hårt drabbade av bostadsbristen, och därför krävs en statlig bostadspolitik. Nu har det lämnats över till marknaden att lösa bostadsbristen. Konsekvensen blir att de som tidigare stod långt ifrån bostadsmarknaden i dag står ännu längre ifrån. Det byggs alldeles för få hyresrätter, vilket det framför allt finns behov av. Hyresrätt kan man efterfråga trots att man inte har fast jobb eller stor förmögenhet. Även om man inte får lån skulle man kunna bo i hyresrätt, men de få hyresrätter som byggs är framför allt sådana med höga hyror.
Ett av de mest akuta problemen för kvinnojourerna är att kvinnorna bor kvar längre perioder, även barn bor kvar, för att de själva inte hittar bostad och inte heller kommunerna. Därför tvingas kvinnojourerna säga nej till nya kvinnor som kommer och söker hjälp. Det är alltså en akut och alarmerande situation.
Som det sägs i interpellationen är det ett problem att kvinnojourerna varje år tvingas söka nya projektbidrag. Det blir en osäkerhet vad gäller finansieringen och anställningarna. Det är till stor del fråga om ideellt arbete, men det finns även en del som är anställda för att det ska finnas kontinuitet i verksamheten. Det slår hårt mot de drabbade familjer som inte bara flyr för sina liv utan dessutom tvingas bo långa perioder på kvinnojourer utan att få ett eget boende. Det är också brist på skyddade boenden.
Även om regeringen anslagit några miljoner räcker det inte på långa vägar. Vi måste ställa höga krav på kommunerna. Det borde vara en del i den ordinarie verksamheten. Det är inget extra. Det finns kommuner där det är de ideella kvinnojourerna som sköter verksamheten och skyddar kvinnor och barn, vilket egentligen borde vara kommunens grunduppdrag. Men det är också ett statligt ansvar att se till att människor känner sig säkra, oavsett vilken kommun de bor i. Bristen på bostadspolitik gör att kommunerna har en svår situation då det helt enkelt inte finns tillräckligt med bostäder, alltså bostäder med hyror som dessa familjer har råd med.
Jag hoppas att regeringen tänker till ett extra varv vad gäller dessa frågor och gör mer.