Fru talman! Världens befolkning växer, och häromåret övergick antalet människor som bor i städer det antal människor som bor på landsbygden. Megastäder växer fram och lockar med hopp om ökat välstånd. Inte sällan är det ett materiellt välstånd utan krav på omhändertagande av avfallet. Vi ser ett ökat flöde av varor över världen, och ingen vet hur många kemikalier som finns i ett hem. Precis som Jacob Johnson har jag sett att det finns forskning som anger att det i blodet hos barn finns spår av upp till 200 främmande kemikalier.
Lika ohållbart och oförsvarligt är det att vi i den rika världen skickar våra sopor till utvecklingsländer. Vi kan nog alla se framför oss bilder på barn som arbetar med att ta isär elsopor under vidriga förhållanden. Inte heller Sverige är fritt från skuld. Förra året upptäcktes exempelvis containrar i Göteborgs och Södertäljes hamn som skulle till afrikanska länder med kylskåp med förbjudna kylmedel och tv-apparater som inte längre fungerar.
Även om det är lätt att känna sig nedslagen när man tänker på avfallssituationen i världen sker det en hel del positivt. Sverige ska fortsätta att vara ett föredöme internationellt och vara pådrivande i det internationella arbetet för en giftfri miljö.
Ett viktigt steg togs i mars då riksdagen ganska obemärkt röstade för sanktioner mot smuggling av miljöfarligt avfall. Också försök till smuggling är nu kriminaliserat. Åklagarna har sagt att det har varit mycket svårt att åtala någon för smuggling av miljöfarligt avfall eftersom containrarna måste ha lämnat svenskt territorium. Detta behövs alltså inte längre utan man kan ingripa redan i hamnen.
Oppositionen har en reservation om export av avfall. Där kräver de kontroller och sanktionsmöjligheter. Sanktioner är nu införda och detta ska förstås åtföljas av kontroller.
Nyligen antogs också slutsatser i EU:s miljöråd som välkomnar skärpta krav inom IMO-konventionen för skrotning av fartyg. Detta är en ofta smutsig och giftig bransch. Även om Sverige ville gå längre på detta område togs det i alla fall viktiga steg framåt under svenskt EU-ordförandeskap.
Sverige deltar också i ett flertal internationella samarbeten, bland annat inom Baselkonventionen för säkrare omhändertagande av mobiltelefoner och uttjänta datorer.
En stor framgång är att det till sommaren här i Stockholm ska startas förhandlingar för en global kvicksilverkonvention. Sedan juni 2009 har användningen av kvicksilver i Sverige varit förbjuden, och sedan 90-talet har det varit förbjudet att i Sverige tillverka och sälja vissa varor som innehåller kvicksilver, till exempel termometrar och elektriska komponenter. Sverige har här varit en föregångare, och nu driver vi på internationellt. Det mesta av det kvicksilver som faller ned på svensk mark kommer från andra länder. Därför måste vi arbeta på alla nivåer, lokalt, inom EU och globalt.
Jag vill också säga något om det farliga avfallet och oss konsumenter. Nationell statistik visar att per person i Sverige hamnar ungefär 1,8 kilo farligt avfall och elavfall varje år i fel soptunna. Det behövs mer upplysning och ansvarstagande för hur vi hanterar våra vardagliga sopor. Avfall Sverige har bidragit med ett roligt och informativt spel på sin hemsida. Där kan man lära sig mer om vad som ska hamna var.
Därmed tänker jag gå över till avsnittet om miljöeffekter av läkemedel. Problemet med läkemedel i vattenmiljön är ett ganska nytt område. Därför behöver vi bygga upp kunskap om vad vi ska satsa på. Det pågår ett omfattande forskningsarbete som heter Mistra Pharma. Det är förstås med spänning som vi väntar på deras slutsatser. Självklart ska vi redan nu försöka undvika att tillföra miljön onödiga läkemedel. Det finns väl utformade listor, Kloka listan, både för patienter och för läkare för att ge vägledning om olika läkemedels miljöpåverkan. Om två läkemedel hjälper oss lika bra ska vi förstås välja det mest miljövänliga alternativet. Det gäller för oss att både finna lösningar för att minska farliga beståndsdelar i toalettavfall och se till att reningsverken får en utökad kapacitet.
Ett bekymmer är förstås att många mediciner inte produceras i Sverige, och inte heller i EU för den delen, utan i länder med låga produktionskostnader och låga miljökrav. Som svar på ett regeringsuppdrag har Läkemedelsverket föreslagit att EU-länderna ska införa krav på miljöcertifiering för import av läkemedel till EU. Det tycker jag låter sunt, och ett arbete pågår för att se över detta på departementet.
Något om återvinning och pantsystem vill jag också ta upp. Personligen gillar jag pantsystem. Det är väldigt pedagogiskt. Den som konsumerar och inte tar ansvar för sitt avfall får betala. Panten på aluminiumburkar ska höjas och fördubblas i september. Det är bra. Då blir det dyrare att göra fel och flera kommer troligen att välja och vilja göra rätt.
Jag ser gärna ett europeiskt pantsystem för dryckesförpackningar. En utredning i Nordiska rådet har, som någon har sagt tidigare, visat att vi privatimporterar ungefär en miljard dryckesförpackningar till de nordiska länderna. Samma utredning säger att det finns förutsättningar för att starta med ett nordiskt system för att sedan vidga det till resten av Europa. Jag tycker att det låter som ett gott tillvägagångssätt och ser gärna att regeringen driver på för detta.
Det är glädjande att vi går mot ljusare tider ekonomiskt. Jag hoppas att detta inte ska behöva betyda att vi får ökade avfallsmängder utan att vi kan upprätthålla avfallshierarkin.
Jag vill sluta med att lyfta fram ett exempel där avfall kommer att återanvändas: 9 av 32 fotbollslag ska spela i VM-tröjor gjorda av återvunna plastflaskor. Samma sorts tröjor kommer att finnas att köpa. Till de tröjor som har producerats har 13 miljoner gamla flaskor använts. Det här får tjäna som exempel på att det ligger något i uttrycket Avfall är det som är kvar när fantasin har tagit slut.
Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.
(Applåder)